Varning för toffel-inlägg.

Jag brukar inte göra såhär, ägna ett helt inlägg för att förklara hur en person gör mig lycklig.
Men efter en rad av inlägg där jag endast har förnedrat honom så anser jag att det nästan är det enda rätta.

Det hela började en vecka då jag inte hade något speciellt för mig att göra.
Denna vecka spenderade jag i min kompis lägenhet med hans vänner.
Och en dag då jag, som så många andra gånger förut, kom till lägenheten var han där, Knas.
Det var så vi lärde känna varandra, en kväll med pirates of the caribean 2 och många försök att göra ringar när man röker vattenpipa. Kan det bli mer romantiskt ?
Om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt vad det var jag föll för.
Kanske var det hans omtänksamma sätt som bara skrek drömprins eller kanske var det hans urgulliga skratt som får honom att verka vara 10 år yngre.
Hur som helst så föll jag, och jag föll djupt. Om jag skall vara riktigt ärlig så faller jag fortfarande och jag ser inte en skymt av marken på många mil.
Jag har alltid trott att man måste kämpa med förhållande, kämpa med att hålla dem levande. Gång på gång trodde jag att man var tvungen att ändra sin personlighet, endast för att bli accepterad.
Men jag kan inte vara gladare över att veta att jag hade fel, och lika glad är jag över att vara accepterad precis som den jag är.


Så här sitter jag nu, förklarar mina känslor och varför jag känner som jag gör.
Här sitter jag nu, lycklig och kär samtidigt som jag vet att han tycker om mig, precis för den jag är.
Folk säger att man måste bli personlig någon gång och jag har precis öppnat en liten del av mitt hjärta.


image99

Kommentarer

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0