Min Svarta Blogg

Jag kommer ihåg när man var liten och kär. Naiv och dum. När man litade på alla de ord man fick höra och den första kyssen aldrig skulle vara en lögn. Jag kommer ihåg det hopp som krossades, de tårar som fälldes och det hjärta som värkte. Men kanske var det sådana upplevelser man var tvugna att gå igenom för att idag kunna skilja de goda killarna från de onda. Kanske var man tvungen att satsa lite av sig själv på fel kort, för att tillslut förstå hur man spelar rätt och då vinna tillbaka allt igen. Men har alla de felaktiga beslut man gjort fått en erfaren, eller endast paranoid?

Det har varit så många gånger jag har tackat mig själv. Tackat mig för att jag kan se skillnad mellan idioterna och prinsarna på de vita hästar. Jag har så många gånger kunnat undgå att än en gång få mitt hjärta krossat, endast för att jag känner igen vägen och vet att jag har gått den en gång tidigare. Men när man tillslut hittar en väg man aldrig tidigare har gått och får uppleva de skinande prinsarnas charm, kan man inte hjälpa att undra "Är det här för bra för att vara sant?".

Efter att ha stött på så många lögner och så mycket spel, tappar man en del av sin tro på att det faktiskt finns bra män där ute. Sådana människor som faktiskt inte skulle vilja såra en med mening. Och eftersom man förr har fått sitt hjärta krossat skyddar man sig nu genom att förbereda sig med tanken att allt bara är en lögn. Så att du en dag inte ska stå där utan att ha vetat någonting. Men genom att ständigt tänka sådana tankar, lyckas vi då verkligen släppa in de människor i våra hjärtan som egentligen bara vill oss väl? Eller stöter vi dem ifrån oss, på samma sätt som vi ville men misslyckades att stöta ifrån de som sårade oss?

Ibland tackar jag mig själv för att jag har erfarenheter, för på så sätt kan jag undvika att bli sårad som jag så många gånger har blivit förr. Men ibland önskar jag att jag hade kunnat börja om från början så att jag faktiskt hade kunnat lita på deras ord, för på något sätt tror jag att det hade varit värt det.