Min Svarta Blogg

Det finns stunder i förhållande som gör en lycklig, magen fylls av fjärilar och man svävar runt i sin egen lilla värld på små rosa moln. Det finns stunder som får en sårad, världen vänds upp och ned och tårarna kan inte sluta forsa ner från kinderna. Sen har vi det stora genombrottet, splittringen.

En del hävdar att det tar lika lång tid att komma över personen som förhållandet har varat, alltså varade förhållandet i 5 månader så är du redo att gå vidare först om 5 månader. Medan andra, samma kväll, hoppar i säng med den andra partens bästa kompis. Men vad finns det egentligen för "osynliga regler" om att vänta och inte vänta? När man nyss har gått igenom en separation, måste man stanna upp, titta på livet och förbli singel i x-antal månader innan det är okej att dejta igen?

Är vi slampor för att vi låter bli att tacka nej till nya möjligheter eller rusar vi genom livet?

En del hävdar att man behöver ta det lungt efter en separation, ta hand om sig själv och inte rusa vidare. Andra hävdar att spilld mjölk inte är något att gråta över när det finns så många andra fina paket med nytt fräscht innehåll. Jag hävdar att man tar det som det kommer. Klart bussar ibland kör förbi, men stannar en, i precis min smak i precis rätt läge, är det klart jag hoppar på istället för att fortsätta min långa ensamma väg till fots.