Min Svarta Blogg

När löven äntligen blir röda och gula och den kalla, men ej ännu bittra, kylan kommer, lägger jag den varma sommaren och den upphettade relationen bakom mig.
För precis som löven sakta, en efter en, faller ner från träden, faller också problemen och känslan av att behöva bry sig sakta bort från mig. Kvar står, precis som det efterlämnade kala trädet, ett nytt jag, redo för att än en gång möta en ny vår och nya löv att samla på sig. För de löv som jag en gång lät glida ifrån mig är då tagna av vinden och förda så långt bort att inte ens minnet är med dem.

För när det sista lövet har fallit, står där inte ett naket och ensam träd kvar.
Där står en kämpe, som i ur och skur står kvar genom årstiderna, väntande att få samla på sig nya och gröna löv.