Att glömma det oförglömliga.


Det är något som brister inom henne och hon vet vad det är.
Hennes dröm och hennes hopp går plötsligt, bara med en blick, upp i rök.
Hon har känt den här kylan innan och hon visste att den skulle komma.
Men inte nu, inte så fort.
Den värmen han gav henne, lyste upp hennes värld.
Hans ord, hans blick, hans doft, allt fick henne att må en smula bättre.
Hon kände sig speciell. Som om hon var allt i världen.
Men någon som kan göra henne så glad, kan även göra henne så ledsen.
Det visste hon om, redan från början när hon gav sig in i leken.
Och nu är hon här. Inte sårad, utan ledsen. Ledsen för att hennes önskning inte gick i uppfyllelse.
Det var aldrig hennes mening att bli förälskad. Han tillhörde aldrig hennes plan. För hon visste om redan från början att trots deras likheter levde de två olika liv. Men trots det föll hon och han blev speciell.
Men då hon sitter här, tänkandes tillbaka, vet hon att hon måste gå vidare. Det måste man alltid.
Om inte för undvika att bli ännu mer ledsen, så för att rädda den lilla vänskap de hade kvar.
Men hur skulle sådana minnen kunna glömmas bort?
De känslor han gav henne, det hopp om att det fanns någon där ute som hon hade kunnat vara allt för, var oförglömligt.
Men kanske var ändå alla dessa tårar i slutändan värt vartenda leende, skratt och känsla.

Kommentarer
Postat av: desperato

fint .... :)

2008-09-24 @ 14:59:54
URL: http://lundqviist.blogg.se/
Postat av: Anonym

yesbox! :) tack så mycket! puss

2008-09-24 @ 15:18:58
URL: http://lundqviist.blogg.se/
Postat av: Sara

Bra skrivit <3

2008-09-24 @ 18:22:23
URL: http://kiwwi.blogg.se/

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0