Min Svarta Blogg

Har ni någonsin fått en sajko-stämpel printad i er panna?
Jag har.
Många gånger.
Förr eller senare verkar de flesta killar se mig som en galen bitch som aldrig ger upp.
Inte för att jag är det, utan för att jag bara inte förstår när jag ska släppa taget och förstå att loppet redan är kört.
Tro nu inte att jag är någon som ständigt ringer för att höra personens röst eller förföljer i hemlighet. Jag är bara den person som försöker göra kärleken till en vänskap fast att jag vet att den andra parten inte vill ha med mig att göra.

Så jag är alltså olyckligt kär i en kille som visade att jag kunde få världen framför mina fötter, bara jag ville. Men när jag tillslut ville förklarade han att han inte var en del av världen. Så där stod jag. Krossad och försökte återvända kärleken till vänskap. Men på vägen, när man är förblindad av det faktum att man bara vill ha personen närvarande i sitt liv, släpper man taget om allt annat. Världens upp- och nedgångar kretsar endast runt hur den personen behandlar dig. Du är glad om personen gör dig glad, men du är även ledsen om personen gör dig ledsen. På vägen släpper man tag om de andra faktorerna i sitt liv, men håller sig fast vid personen.

Det är när han tillslut inte svarar på mina vänliga sms som jag förstår att det har gått för långt.
Jag kan stanna kvar, fortsätta höra av mig och leva med sajko-stämpeln i pannan. Eller så kan jag vända mig om, glömma att han har påverkat mitt liv och hitta någon annan, där jag får en ny chans att bevisa att jag egentligen inte är galen. Man kan inte alltid få sina önskningar att gå i uppfyllelse och jag vet det. Det är därför jag släpper taget, för att i slutändan kunna hålla mig fast vid mitt eget liv.