Min Svarta Blogg

Och här kommer den igen. Ångesten.
Den som man är ensam om i hela världen att känna.
Så är det inte, egentligen. Men det känns så.
Det känns som ingen annan kan hata sig själv så som man själv gör det.
Plötsligt lägger man märke till alla detaljer. De detaljer som inte fanns där förut, och man hatar dem. Man hatar dem så starkt att de sticker i ens ögon.
Egentligen vet man inte vad som är värst, hatet eller detaljerna.
Hatet som förgiftar ditt huvud med tankar, eller detaljerna som bara finns där för att irritera. De finns där för att hatas. Hatas av omvärlden och hatas av sig själv.
Det är nog det hela ångesten egentligen handlar om. Hatet. Och för att sluta hata sig själv eller förhindra att omvärlden skall hata en, försöker man förbättra de saker man inte tycker om. Så att man i slutet kan tycka om sig själv.

Detta är för personligt. Tillräckligt personligt för att inte läggas ut på nätet. Men jag vet att jag inte är den enda med dessa tankar.