Min Svarta Blogg

Två frågor.

Kul att ni blivit så duktiga på att kommentera här i bloggen. Jag uppskattar det verkligen! Har fått två bra frågor som jag tänkte kunde få svar i ett eget inlägg :)

 

 

Åh vill också börja löpa!!! Vet att folk mest säger ”det är bara att göra” men alltså funkar det nånsin för nån?? Tvingade ut mig på mitt livs första löprunda med sambon för typ 1-1,5 månad sen. Inte blivit något mer sen dess haha. Har liksom ingen motivation och allt känns så jobbigt? Hur ska man tänka som nybörjare?

Svar: Förstår precis vad du menar! När jag började springa regelbundet hade jag ett mål. Jag hade anmält mig till Vårruset som är 5 km och började träna inför det. Jag började smått. Sprang först 1 km och ökade sedan till 2, sedan 3, 4 och till sist 5. Jag tyckte det var enklare att börja springa på löpband för att det är inomhus, man behöver inte tänka vart man ska och man har ingen motvind. Dessutom samma underlag konstant. Men efter Vårruset fick jag en kick och fortsatte. Jag började springa ute (vilket verkligen är SÅ mycket roligare än att springa på ett band) och satte upp högre mål. Jag ville springa Midnattsloppet som är 1 mil och nu har jag gjort det tre gånger och funderar på Köpenhamns halvmara (2,1 mil).

 

Jag upptäckte att jag tyckte om att springa. Det var inte som allt annat jag försökt tvinga mig till, utan jag ville och vill fortfarande. Jag kör uppehåll på vintern och tycker själv att det är jobbigt att börja med det igen till våren, men jag älskar det samtidigt. Det är viktigt att man tycker träningen är rolig. Tycker själv att det är så tråkigt att gå till gym och lyfta vikter, därför gör jag inte det trots att jag försökt att tycka om det många gånger.

 

Så mina tips är väl egentligen:

1. Sätt upp ett mål. Börja inte för stort, du behöver inte kunna springa 5 km direkt. Spring små rundor och trappa sedan upp i din egen takt.

2. Om du märker att du helt enkelt tycker att det är skittråkigt, gör något annat. Kanske är löpning inget för dig! Det finns ju så många andra saker som är superroliga. Du kanske ska cykla, simma, gå på pilates eller bodypump. Huvudsaken är att du gillar det, då kommer motivationen gratis :)

 

Glöm inte att du är grym!

 

 

Du som ser så mycket serier: har du sett 13 reasons why? Om ja, vad tycker du om den? Och problematiken som väckts i diskussioner efteråt (alltså att den inte är lämplig osv)?

Svar: Jag har sett 13 Reasons Why, har sett säsong 1 och håller just nu på att se säsong 2. Tuff fråga! Jag förstår de diskussioner om att den triggar ett självskadebeteende, samtidigt tar den upp viktiga aspekter som mobbning och depression. Vi pratar inte tillräckligt mycket om detta idag och det är jättebra att serien lyfter dessa tunga ämnen.

 

Men det är också kluvet i serien. Hannah är borta, men ändå har man henne kvar och får följa henne i hela säsong 1. Så jag förstår diskussionerna kring att den "förskönar" tanken på självmord och att det ska ses som en form av hämnd. Det känns ju i serien som att Hannah får någon form av upprättelse genom banden, vilket hon egentligen inte får. Man jag tycker också att Netflix och skaparna av serien har tagit tittarnas upprördhet på allvar i säsong 2. Man känner allvaret i storyn på ett annat sätt (än så länge, har ju ej sett klart än), plus att de varnar tittarna både innan och efter avsnitten.

 

Så ja, jag tycker den är bra och viktig men jag förstår absolut problematiken!

 

Har ni sett den? Vad tycker ni?

Så bra svar! Vet inte om det är löpningen i sig som lockar mig eller om det är tanken på att löpa...? Hm, ja, den filosofiska frågan får jag spara ett tag tills jag har testat på det mer på riktigt!

*OBS SPOILER (?) OM SÄSONG 1 PÅ 13 REASONS WHY*
Jag känner mig också så kluven! Serien har fått ungdomar/unga vuxna/vuxna en naturlig öppning till att prata a om dessa saker MEN samtidigt så är jag glad att jag är 25 år gammal nu när jag ser serien. Hade jag sett den som 14-åring hade jag nog dels värderat men dels förstått den på ett helt annat (kanske lite bristfälligt?) sätt. Håller med dig om att det känns som att Hannah får upprättelse/hämnd mot sina mobbare - men alltså ärligt talat. Det ÄR inte så i verkligheten. Scenen med Hannahs självmord i säsong 1 är ca 2 minuter lång och var SÅ jobbig för mig att se. Alltså kröp i benen. Men så läste jag författarnas tanke bakom, att såna scener MÅSTE få vara jobbiga och "in your face" för att annars är de varken mänskliga eller lika djupt gående berörande. Och det kan jag väl ändå hålla med om. Så totalt kluven! Vet ej hur långt du kommit i säsong 2 så ska inte spoila någonting men fanns en specifik scen i säsong 2 som berörde mig otroligt mycket, som jag också hade väldigt svårt för att se.. Men det kanske finns något inre motstånd hos mig då? Att jag helst blockerar ute sånt för att det är "jobbigt"? Finns verkligen inga rätt eller fel i den här diskussionen men summa summarum: Väckt uppmärksamheten och brutit isen kring många viktiga ämnen (självskadebeteende, självmord, våldtäkt av närstående/bekanta etc etc) MEN jag tror att åldern och mognaden på den som tittar definierar problematiken ganska bra. Hade jag sett den här serien som 14-åring hade jag beundrat Hannah av helt fel orsaker. För vem har inte varit 14, haft ett brustet hjärta, gråtit varje kväll och känt det som att man skulle dö av sorg?