Jag går sönder när jag känner dina andetag
Okej, dramatisk rubrik. Men meningen säger så mycket.
För det är så det känns, som att man går sönder när hjärtat brister.
Sommaren 2015 var jag som ett skal. Jag visste inte vad jag ville, jag visste bara att jag ville bort och något annat. Kunde inte längre bo i den by jag växte upp i och kände mig fastbunden. Jag ville något annat, men det ville inte han. Han ville stanna, var nöjd och ville inte testa något nytt. Det kan bli så när en extrovert virvelvind är tillsammans med en introvert, lugn person. Ibland krockar det.
Jag stod på galna after works och grät på toaletterna. Han smsade och frågade när jag skulle komma hem, och jag ville svara aldrig men svarade ingenting. Vi gled längre och längre bort från varandra och jag gick milslånga promenader i den lilla byn jag kände mig färdig med. Väntade på att någon skulle ta mig därifrån. Och jag gick sönder inuti, för jag visste att jag skulle behöva ta ett beslut som jag egentligen inte ville.
Men så ändrades något. Vi åkte till New York och fick känna på livet igen. Det var fart och fläkt hela tiden och läskigt att göra något själva. Men vi älskade det, båda två. När vi sedan kom hem igen flyttade vi till Malmö och det blev vår räddning. För vi är egentligen som bäst när vi är tillsammans. Han är mitt ankare och jag är hans motor, och vi behöver möta varandra på mitten för att det ska fungera.
Thomas Stenströms senaste skiva Dreamer får mig att tänka på den här perioden. Den skildrar så bra hur det känns när något går sönder inuti. För det är som att ingenting fungerar. Men i låtarna känner man också hopp. Och det är ändå hoppet som går rakt in i bröstet och rör sig ut i fingertopparna.
Min favoritlåt är När jag går med dig.
Lyssna här <3
