Min Svarta Blogg

 

Tiden går i ett och jag är med Frans cirka 99% av min tid. Jag hade sett så mycket fram emot påsken. Det skulle bli en helg där jag tankade energi och umgicks med min familj. Och det har absolut varit mysigt.

 

Men det är som att lyckokänslorna inte peakar längre. Det blir små nanosekunder av eufori och sedan försvinner det. Jag känner inte det där lyckoruset som jag brukade. Men inte heller är jag ledsen eller nedstämd. Saker bara "är" just nu. Likgiltigt och intetsägande. Förutom när jag pussar Frans små kinder och luktar honom i nacken.

 

Dan frågar vad jag och tjejerna i min mammaträningsgrupp brukar prata om och jag svarar "våra bebisar". Blir det inte tråkigt att bara prata om sina bebisar? undrar Dan och jag förstår inte frågan. Vi pratar om det som tar upp 99% av vår tid just nu. Hur kan vi ha något annat att prata om ens.

 

Och det är då jag förstår att jag har fastnat i bebisbubblan. Försöker leta mig tillbaka genom fina klänningar, ett glas rosé i solen på balkongen och annat som brukade få hjärtat att dunka. Men lyckokänslorna peakar inte av samma saker längre.

 

Men så kanske det får vara just nu och det är okej. Just nu är ett gurglande skratt och små bebishänder det som gör mig lycklig.