Min Svarta Blogg

Vecka 15

 

Idag fick jag ett sammanbrott vid lunchtid, tog mitt pick och pack och gick utanför dörren. Frans vägrade somna, Dan skulle byta av och vabba på eftermiddagen men han var inte redo och Frans ville bara inte somna.

 

Fick till slut panik och sa tack och hej Dan nu får du fixa detta. Gick två trappor upp till min granne som för tillfället är bortrest och vi passar hennes lägenhet. Där fanns det en oas. Jag kunde jobba i tystnad och värma min lunch utan att någon hängde i benet gnällandes.

 

Jag älskar Frans så mycket, men det är inte lätt för någon i den här familjen när han är sjuk hela tiden. Han är ledsen och rastlös, jag och Dan är stressade. Aldrig någonsin har jag och Dan bråkat så mycket som vi gör just nu. "Det går över" säger alla. "Ni ska bara igenom det här". Men vad hjälper det när man står mitt i det och bara längtar bort.

 

Vad fint då att man har en granne som med glädje lånar ut sin lägenhet. Inte trodde jag dock att jag skulle använda den som ett hemmakontor.

Det är tufft att ta sig igenom småbarnsår med jobb, sjukdomar och annat som inträffar! Den som säger annat ljuger. Trösten i vår familj har ofta varit att att när den ena föräldern inte pallat med läget längre, har den andra av oss lyckats hålla sig stark för stunden. Men ibland blir det ju liksom bara skit ändå. Som människor tror jag vi bara orkar hantera en viss mängd motgångar i taget, sen kommer något som får bägaren att rinna över. Ibland bara vilken skissa som helst, som att diskmedlet är slut 🙃

Det är ett hästjobb, så kämpa på! Glöm inte att vara snäll mot dig själv och ge dig själv en klapp på axeln mellan varven. Jag vet, det ÄR ingen tröst, men sanningen är ATT DET GÅR ÖVER!

När man står i det är det skit och inte kul alls. Vi gjorde uppdelning att man tog en heldag o sen halvdag o sen tog den andra en halvdag o efter en heldag. Det tycker jag var skönt för att inte dagarna skulle bli så hattiga.
Kommunicera och försöka att ha tålamod med varandra ❤️