Min Svarta Blogg

Vecka 13

Jag tror att jag har en identitetskris, säger jag till Dan.

Jag vet, svarar han.

Och jag vet att han vet. Jag vet att han märker att jag bränner ljuset i båda ändarna samtidigt.

 

Jag vill vara överallt. Vill vara en närvarande mamma, rolig kompis, bra kollega. Vara med på alla träningar, alla AWs och samtidigt natta barn och badda pannan när han är sjuk. Jag vill kunna svara på alla meddelanden, inte ta en enda vabb-dag och samtidigt leka koncentrerat med klossar.

 

Jag håller så hårt i den jag var tidigare att jag missar personen jag har blivit nu. Försöker vara närvarande på alla plan så mycket, att varje del bara får en enstaka procent av mig. Det går ju inte, det förstår jag själv. 

 

Vet inte helt hur jag ska lägga upp livet för att det ska kännas harmoniskt. Kanske börja sätta tydliga gränser och sen bara fokusera inåt. Vad känns bra i magen och vad kan jag skala bort?

 

Det får jag börja med den här veckan.

 

Å känner igen mig från början med mitt första barn. Några av mina kompisar fick barn samtidigt och då tycker jag det var lättare att landa i att man inte har möjlighet att ses med barnen. Saknade och saknar att träffa de kompisar jag mer spontant kunde hälsa på i andra städer över en weekend. Jag träffar sällan en kompis ute för en drink eller middag. Kanske lättare att ses hemma med familjerna när man bor i ett litet samhälle där ”nöjeslivet” är begränsat. Har landat i, nu när barnen är 4 och 7 att vara hemma o mysa en fredag och lördagkväll så som mina föräldrar gjorde med mig, är det jag vill prioritera. Även träning 2-3 dagar per vecka.
Sedan någon dag varannan månad så kanske jag gör något med en vän/kollegor eller sambo. Försöker dock få in en promenad med en vän någon gång under veckan alternativt så tar jag med en kompis via telefon. Det får räcka, tiden med vänner kommer igen när barnen börjar bli större. Ingen pekpinne eller så bara hur mitt liv blivit och jag landat i.

Å känner igen mig från början med mitt första barn. Några av mina kompisar fick barn samtidigt och då tycker jag det var lättare att landa i att man inte har möjlighet att ses med barnen. Saknade och saknar att träffa de kompisar jag mer spontant kunde hälsa på i andra städer över en weekend. Jag träffar sällan en kompis ute för en drink eller middag. Kanske lättare att ses hemma med familjerna när man bor i ett litet samhälle där ”nöjeslivet” är begränsat. Har landat i, nu när barnen är 4 och 7 att vara hemma o mysa en fredag och lördagkväll så som mina föräldrar gjorde med mig, är det jag vill prioritera. Även träning 2-3 dagar per vecka.
Sedan någon dag varannan månad så kanske jag gör något med en vän/kollegor eller sambo. Försöker dock få in en promenad med en vän någon gång under veckan alternativt så tar jag med en kompis via telefon. Det får räcka, tiden med vänner kommer igen när barnen börjar bli större. Ingen pekpinne eller så bara hur mitt liv blivit och jag landat i.