Vecka 22
I 18 månader har jag varit mamma. Jag trodde, eller var rädd för, att jag skulle bli en annan person ett tag. Och kanske samtidigt att jag skulle ha svårt att gå in i mammarollen.
Jag kommer ihåg när han var alldeles nyfödd och vi äntligen hade fått komma hem från sjukhuset. Jag ammade i soffan, försökte titta på en julfilm på Netflix men bara grät. Inget blev som jag hade tänkt. Inte förlossningen, inte den första tiden med bebis och nu ska jag vara fast här i all oändlighet.
Men så är det inte såklart. Jag växte in i rollen som mamma på samma sätt som Frans växte in i rollen som mitt barn. Och jag tappade inte mig själv, nästan tvärtom. Jag hittade ytterligare en nivå hos mig själv istället.
Och nu tittar jag på medan han springer runt som en virvelvind. Jag hämtar honom på förskolan på eftermiddagarna och han skriker HEJ över halva skolgården. Jag smörjer in hans små uppskrapade knän varje kväll och vet att imorgon kommer han att skrapa upp dem igen. Jag sjunger "När trollmor har lagt sina 11 små troll" tills han somnar och sedan borrar jag in näsan i hans nacke.
Jag tappade inte mig själv, men jag skapade en person och det är riktigt himla fint tycker jag.
Kommentarer
Trackback
