En lång natt.
Vi gråter oss till sömns inatt, jag och Dan.
Efter en lång kväll med intryckta känslor och spelande låter vi våra känslor rinna och vi gråter oss till sömns. Det finns inga ord som beskriver hur jag kommer att sakna Morfar sjunga "tvål-sången" på min födelsedag, eller hur han alltid påpekade att jag hade köpt nya klänningar. Nya klänningar, hur skall jag någonsin kunna köpa nya klänningar utan hans påpekande?
Hur skall ett släktkalas någonsin bli fyllt med sång och glädje igen, utan honom?
Hur skall min lägenhet någonsin få tavlor som aldrig hänger snett, utan honom?
Hur skall sommaren, åhus, våra liv någonsin bli detsamma?
Människor säger att man skall tänka på de goda minnena. Men tänk om det är just de minnen som gör ont?
Hur skall smärtan någonsin försvinna, utan honom?
ordspråk: "låt tiden läka dina sår"
det är jobbigt nu precis i början, innan ni vant er vid tanken. ni kommer att se att era liv fortsätter och att ni inte kommer att må sämre rent fysiskt och psykiskt, bara en saknad kommer att finnas där. det kommer att vara något som fattas, men efter ett tag kommer insikten att dem goda minnena håller er morfar vid liv inom er och han får er att skratta även i framtiden.
jag lovar.
krama hela familjen från mig! framförallt dig själv, sarah och din mamma!
Jag får tårar i ögonen när jag läser inlägget... Tänker på dig och din familj, det är aldrig lätt att förlora en nära släkting, eller som i mitt fall-min gamla hund som följt mig o varit mig trogen i över 11 år... Jag har aldrig förlorat än släkting, än, så jag kan inte riktigt veta hur det är. Men jag tänker på er iallafall.. STOR kram!
Jag beklagar sorgen.
