Längst in i bröstet, där det gör ont ibland.


Vi sitter på Mcdonalds och har precis ätit upp. Jag har köpt mina nya vinterskor och Dan gör allt för att spara sina pengar.
"Morfar älskade pappas brunsås." Hör jag mig själv säga.
"En gång bad han till och med om en sked för att kunna äta upp det sista på tallriken."
Jag småler lite för mig själv.
Det gör så ibland, ploppar upp minnen som jag bara måste prata om. Det är som en reflex. Precis som när jag oavsiktligt säger att jag skall fira jul hos "Mormor och Morfar", men snabbt upprepar "Mormor, mormor." Då gör det lite ont, längst där inne i bröstet. Där ouppklarade känslor som man helst inte vill prata om göms.

Men varenda gång ett minne dyker upp som en bild framför ögonen, kan jag inte sluta le. För vi älskade honom, vår alldeles egna morfar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0