Min Svarta Blogg

Det är aldrig som på film. Det vet jag. Ända sedan man var liten har man fått lära sig att det inte är verkligt. Det finns inga sagoprinsessor eller elaka monster under sängen. Det finns bara på film. Men någonstans när vi växer upp glömmer vi bort detta. Vi börjar drömma oss till fjärran länder och intalar oss själva att ingenting är omöjligt. Man väntar på den där perfekta prinsen som säger de där perfekta orden och man skall vara tillsammans, lyckliga, livet ut.

Det skall vara precis som på film. Han skall jaga en till världens ende och aldrig ge upp. Kemin skall alltid vara på topp och det kommer inte finnas ett problem i sikte. Sedan kommer man till verkligheten. Man träffar den där speciella som får knäna att bli svaga och fjärilarna att börja fladdra i magen. Man är lycklig och lever på kärleken, varken mat eller luft behövs så länge man har varandra. Men efter något år börjar allt bli annorlunda. Man ligger inte och grovhånglar i sängen i flera timmar eller låter timmarna rusa förbi medan man tittar in i varandras ögon. Man känner varandra innan- och utantill och kan varje svar på varje fråga. Allting blir tyst och man undrar om det verkligen var så här det skulle bli. Vad hände med fjärilarna i magen och de speciella orden? Är det här det enda verkligheten har att erbjuda?

Det pirrar inte i magen, knäna är inte svaga och vissa ord har man hört alltför många gånger. Men när man verkligen tänker efter är man lycklig. Det finns inte en chans i världen att man skulle byta ut vardagen mot någonting annat. Ibland behöver man bara bli påmind om att man skall sänka sina förväntningar. Vi behöver inget drama eller något annat drastiskt för att vara älskade, vi behöver bara varandra. Det är ju trots allt inte som på film, och det fick vi lära oss för länge sedan.