Som en snöglob.

Klockan är ett. Jag ligger så långt ut i kanten på sängen som det bara går och kan inte somna. Ihopkurad i fosterställning. Mina fötter är kalla, fast att jag har tre täcken på mig. Morfars fötter var alltid kalla. Han sov till och med, med strumpor på. Jag lägger mig raklång och tittar upp i taket. Huvudet snurrar med tankar. Jag tittar sedan på dig. Du ligger där, på andra sidan sängen och sover. Sover som att våra liv inte vore en snöglob som precis har blivit skakad. För det är väl lite så det känns. När allt inte riktigt är upp och ned, men ändå rörigt. Som att någon har tagit vår värld och skakat om den, bara för att se om det kommer snö eller inte.

Jag somnar tillslut och vaknar klockan åtta av att du pussar mig hej då och säger att du älskar mig. "Jag älskar dig också", svarar jag.

Kommentarer
Postat av: F.

Vad har hänt ?

2011-12-09 @ 18:09:27

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0