Tiden går framåt. Ibland lite för fort, ibland lite för sakta.

Det har varit mycket de senaste dagarna.
Sakta men säkert packas vårt liv ner i små lådor. Körkortet trycker på i bakhuvudet. Zoegas som skall flytta.

Usch ja. Zoegas som skall flytta. Jag vet inte hur många tårar jag spillt över detta husdjur. Över min allra bästa vän på hela jorden. Henne har jag haft sedan jag var åtta år. Jag kommer ihåg hur jag räknade ner dagarna tills vi skulle få hem henne. Hur jag gjorde en liten hemgjord almanacka och kryssade varje dag som gick. I skolan räckte jag upp handen och berättade att nu är det bara tjugo dagar kvar tills hon kommer hem, tills hon är min för alltid. Nu står jag här med sönderrivna tapeter och ett rum som kommer att kosta oss tvåtusen kronor att göra om.

Tanken att hon aldrig mer kommer att sova under mitt täcke, nära intill min mage, spinnandes krossar mitt hjärta. Att hon aldrig kommer att tugga på mitt hår för att hon tycker att jag har sovit för länge. Hon är min katt. Bara min, och kommer alltid att vara. Ingen annan katt skulle någonsin kunna ersätta henne.

Att någon skulle tvivla på detta, mina känslor, gör mig så upprörd att jag inte vet vart jag skall ta vägen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0