Min Svarta Blogg

Jag är en ganska velig person, jag erkänner det. Men jag har alltid vetat vad jag känner för saker och ting. Jag kände inte för att plugga direkt efter studenten, jag tyckte inte om att bo i Kävlinge och jag kände att det var dags att köpa en katt till. Jag har alltid vetat hur jag känt för människor. Tycker om, tycker inte om, avskyr och älskar. Jag har alltid vetat och har alltid vetat varför. Jag är den som kan tala om mina känslor och liksom analysera varför jag känner som jag gör.

 

Men plötsligt vet jag ingenting längre. Ingenting är roligt och jag vill bara sluta. Sluta, som att livet vore en lek som man bara kan hoppa av när det inte är roligt längre. Sätta sig i ett hörn och vänta tills det plötsligt blir roligt igen. Så många saker och viljor snurrar i mitt huvud och jag har inte alls något konkret att ta på. För första gången på väldigt länge vet jag inte alls vad jag känner. Inte alls. Jag vill bara sitta här i mitt hörn och vänta tills det blir roligt att leka igen.