Att leva med den man älskar.

Du klagar alltid på att jag inte diskar. Som att det är världens största problem. Trots att jag ha plockat undan hela dagen, bäddat sängen och rensat kattlådan. Du säger att jag aldrig diskar, fast att du vet att det inte är sant. Jag diskar ungefär lika ofta som du bäddar rent sängen eller torkar av dammiga ytor. Men det räknas liksom inte, så länge du diskar.
Ibland är du sådär negativ som du kan vara. Du klagar på mitt bloggande, fast att du vet att du är den som sitter mest framför datorn. Men det är en annan sak på något sätt. Du vet att jag slår när jag blir arg. Kastar saker som inte kan gå sönder och skriker några ord som jag egentligen inte menar. Du kan till och med få en lätt knytnäve på din överarm, precis som att ord inte längre räcker. Men det kan du också göra, kasta saker i golvet alltså.
Du har äntligen accepterat att jag handlar på tok för många klänningar och att jag ibland kan vara lite för social. Precis som jag har accepterat att du alltid har något att argumentera om och att du alltid, alltid har rätt. För i slutet av kvällen har jag somnat i din famn, framför en film vi båda trodde skulle vara bra och du kallar mig för sömntuta. Du pussar mig alltid hej då på morgonen och du försvarar mig alltid när det behövs. Dessutom diskar du. Diska som nog är det tråkigaste någonsin. Även om du klagar om det och muttrar surt för dig själv, så diskar du.

Kommentarer
Postat av: Jenny

Du bode skriva en bok:)! Det är så fint skrivet

2012-01-28 @ 14:01:45

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0