Min Svarta Blogg

"Vad vill du bli när du blir stor?", frågar min syster medan vi bestämmer oss för vad vi skall leka. Jag har precis fyllt fem år och min syster fyller sju i augusti. Då börjar hon skolan. Jag svarar inte, då jag inte vet vad jag skall svara. Jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor. Min syster har dock alla möjliga idéer! Hon skall bli frisör, clown eller sitta i kassan på ICA. Hon vill jobba med allt som låter roligt. Eller i alla fall vad man tyckte lät roligt som liten. Jag vill dock inte bli stor alls. Jag vill alltid vara fem år gammal. För när man är fem år gammal är det okej att sova mellan mamma och pappa på nätterna, bara för att man är rädd för mörkret. När man är fem år behöver man inte tänka på pengar eller ansvar, utan bara på vad man vill göra just nu.

 

Men så börjar man växa upp och krav börjar ställas.

"Vad vill du jobba med när du blir äldre?" undrar lärarna när det är dags att välja vilken utbildning man vill ha. Det är viktigt att ha en vision. Att veta vad man faktiskt vill göra med sitt liv. Helt plötsligt vill jag bli advokat eller journalist. Jag vill jobba med att argumentera eller att skriva. Jag som femtonåring skall plötsligt bestämma hur hela mitt liv skall se ut och tänker inte alls på vad jag egentligen vill, utan vad som låter bra i andras öron. Så väljer jag den utbildning mina vänner väljer och efter tre år tar jag studenten. Nu är jag äntligen fri. Fri att jobba med precis det jag vill.

 

Men efter tre år inom restaurangbranschen känner jag att livet måste kretsa runt mer än halvfulla sockerskålar och hungriga gäster. Mitt liv måste kretsa runt någonting annat för att jag inte skall krackelera inombords. Idag är jag 23 år gammal och utbildar mig till produktionsledare inom media. Men vad jag vill bli när jag blir stor, har jag fortfarande ingen aning om. För någonstans är det svårt att ta det stora steget ut ur femårsåldern och börja ta ansvar. Att börja vara vuxen. Jag är fortfarande rädd för mörker och har ännu inte lärt mig att sova själv. Men kanske är det bara det stora steget ut i vida världen som är läskigt? Kanske är det bara just det som är jobbigt. För resten? Ja, det löser väl sig på vägen. Hoppas jag, i alla fall.