Min Svarta Blogg

Igår var min lediga dag och då tog det plötsligt stopp. Ni vet en sådan dag där man måste, måste, måste göra tusen saker för man har egentligen inte tid en annan dag men plötsligt så kan man inte. Det går bara inte. Man försöker, men ingenting man gör blir bra. Precis som om det där kreativa flödet blir stoppat av en stor kork. Det kommer liksom ingenting.

 

Så var det för mig igår, på den dag jag minst behövde det och plötsligt brast allt. Alla känslor flödade, precis som att den gigantiska korken inte bara stoppade det kreativa flödet utan också orsakade översvämning. Men när man jobbar fyra dagar i veckan, tränar lika många dagar, skriver en vetenskaplig artikel på sex sidor, ett projektarbete på tio, har ett förslag och en projektplan till examensarbetet som skall bli godkänt samtidigt som det skall finnas kvalitetstid över till familj och vänner, då blir det för mycket. För visso tycker jag om att vara en upptagen tjej, men när kraven blir för stora och uppgifterna för många, då brister det. Den här fina väggen som är uppmurad och hålls ihop med hjälp av tejp och plåster, den håller liksom inte längre.

 

Någonstans måste man acceptera att man inte kan göra allt. Någon gång måste man säga nej. Den där ångesten och rastlösheten som plötsligt uppstår när man en dag väljer att inte gå till gymmet eller säger nej till ett arbetspass, den måste man lära sig att bortse ifrån. Kraven måste bli färre, de måste bli mindre. För det är kraven på en själv som helt klart alltid är värst.