Min Svarta Blogg

Idag får man alltid höra att det är bra att vara nyfiken och att inga frågor är för dumma. Det är bra att man lär barn sådant i tidig ålder, så att de vet att de kan ställa de frågor de undrar utan att bli utpekade och skrattade åt. För mig har det nämligen alltid varit tvärtom. Jag har fått lära mig att man inte skall vara så nyfiken och inte undra saker som man inte har med att göra. När man sedan ställer en fråga om något man inte har förstått, blir det lätt att man får ett fnys tillbaka som att jag egentligen redan borde veta svaret på den frågan jag just ställt.

 

Jag har ofta fått höra att jag inte är smart. Människor kanske inte har sagt det rakt ut sådär ordagrant. De har mer gjort narr av det jag säger och påstått att ibland är jag alltför rolig. När man får ett sådant gensvar så pass många gånger att man inte längre orkar ta illa vid sig, då spelar man istället med. Tillslut gör jag mig dum, för deras skull. För på något sätt är det enklare att säga något korkat medvetet som människor sedan skrattar åt, än att säga något ärligt som man faktiskt menar och sedan blir till åtlöje av. Det värsta är att jag har spelat osmart så pass länge, att jag tillslut börjat tro på det själv.

 

Jag har aldrig varit den som stuckit ut i skolan. Jag var en helt vanlig tjej utan någon speciell status eller höga betyg. Jag kommer från en smart familj med tre andra syskon som har bra betyg och är väldigt allmänbildade. Att jag sedan valde att lägga mer tid på kompisar och fritid än på skola i min ungdom, är något jag får skylla mig själv för. Att jag faktiskt gjorde mig så pass okunnig som alla andra målade upp mig som. Istället borde jag ha bevisat att de hade fel. Jag borde ha bevisat att bara för att jag inte kan alla ord i ett lexikon eller läser tidningen varje morgon, så betyder det inte att jag inte kan. Att det inte kan bli något vettigt av mig också.

 

Det som faktiskt gör mig mest arg är att detta speglar mig även idag. Jag är aldrig nöjd. Även om jag får godkänt på mina inlämningsuppgifter och även om jag har börjat prata desto mer på seminarierna, så kan jag bli bättre. Jag borde göra bättre. För när man var ung och ofta fick höra att det man sa var idiotiskt, att det var korkat. Ja, då kanske det inte är så konstigt att man fortfarande som 23-åring sitter längst bak i klassrummet och inte säger ett ljud.