Min Svarta Blogg

Jag sitter på en busshållsplats i den enda stad jag någonsin älskat. Malmö, staden som jag kallar min egen fast att den egentligen inte är det. Luften är kylig men solen är varm och det luktar sommar och cigarettrök. Jag tänker på morfar, han luktade alltid sommar och cigarettrök. Och kaffe. Och herrparfym. Han luktade gott, på sitt eget vis. Jag rättar till min mörkgröna bomullsklänning och petar med foten i asfalten.

 

"Vad är dina planer nu?". Frågan som jag fått ungefär 20 gånger den här veckan. Precis som när jag var 18 år och tog studenten. Om en månad tar jag examen och det är nu jag skall ha allt planerat. "Vad skall du göra härnäst?". Jag skall vara lycklig. Jag skall gå barfota i grönt gräs och bära knälånga sommarklänningar. Jag skall dricka alldeles för mycket bubbligt vin och dansa tills solen går upp. Jag skall åka till Paris, London och New York. Jag skall kyssa en man med spretigt hår och gråblå ögon. Jag skall vara lycklig. Jag skall aldrig någonsin gå tillbaka till där jag var för 3 år sedan. För äntligen vet jag var jag vill vara och det bästa är att ingen kan tvinga mig. Ingen alls. Men det är det ingen som vill höra, så jag berättar istället om min plan. Min plan inför livet.

 

Jag andas in den kalla vårluften och känner känslan av hopp. Känslan av att jag äntligen har hittat min väg. Min alldeles egen väg, även om den just nu är ganska suddig. Men det gör liksom ingenting. Den får ta mig vart den vill, huvudsaken är att jag har hittat den. Jag kraffsar upp mitt busskort ur väskan, går på bussen och säger hej till busschauffören. Det kommer att bli en så himla bra sommar.