Min Svarta Blogg

Jag har tränat sedan april nu. Minst tre dagar i veckan springer jag på löpbandet, blir sådär otroligt svettig och lyfter vikter med både armar och ben. Jag tycker om mitt gym, det gör jag verkligen. Det är litet och mysigt och där är nästan aldrig några människor när jag är där. Jag undviker liksom timmarna mellan 15 och 18, bara för att jag vet att det är då det är som mest folk.

 

Men under de timmar på dygnet som jag är där, är jag alltid ensam tjej. Det är oftast jag, några 28-åriga muskulösa killar och ett par äldre män som förr i tiden tränade mer än vad de gör idag. Detta brydde inte jag mig om, inte i början i alla fall. Inte när de började kommentera att jag alltid är så svettig efter att jag har sprungit två kilometer på löpbandet. Inte när de började förklara för mig att jag måste använda tyngre vikter om jag vill bli mer muskulös. Nej.

 

Jag började nog irritera mig omkring den gången en äldre man förklarade för mig att jag skulle hålla längre in på handtagen när jag tränade min rygg. Detta för att vi kvinnor inte vill ha en bred rygg, vi vill ha en slank och smal rygg. Jag förstod liksom att han ville vara hjälpsam. Jag vill inte ha en bred rygg, jag vill träna rätt. Men är detta verkligen för att jag är en kvinna?

 

Eller så började jag irritera mig omkring den gången jag stod och diskuterade med en kille om en vardagsgrej. Det var så litet att jag inte ens kommer ihåg vad det handlade om. Det enda jag kommer ihåg är orden han avslutade diskussionen med, "Jag håller inte med dig, men det gör inget. Kvinnor och män brukar inte tycka likadant.". Jag förstod ingenting. Tycker jag som jag gör, bara för att jag är tjej? Bara för att jag har ett annat kön än vad han har?

 

Men så en dag står jag och tränar mina biceps. Jag tränar fel då jag samtidigt rycker i axlarna medan jag försöker dra upp vikterna med mina armar. En lång, slank, vältränad man kommer fram till mig. Han håller en plint i sina armar och frågar om han får visa en sak. "Vad är det nu egentligen?" tänker jag för mig själv. Han ställer plinten framför mig och visar hur jag skall träna mina biceps, därefter ställer han en fråga. "Vill du förbränna fett, eller bygga muskler?", "Förbränna fett och bli vältränad" svarar jag då. "Bra, då skall du fortsätta hålla dig till de låga vikterna. Lägre vikt och fler repetitioner. Jag gör likadant. Jag vill inte heller se ut som de andra köttbullarna här." förklarade han samtidigt som han gick tillbaka till sin egen träning.

 

Han nämnde ingenting om att jag var kvinna och tyckte inte att jag behövde använda mig utav tyngre vikter. Allt han gjorde var att hjälpa någon som behövde hjälp, detta utan att se ner på mig. Just precis då insåg jag, att det finns nog hopp om mänskligheten ändå.