Och jag står på Värnhemstorget och väntar på en buss som aldrig kommer.

Jag står på Värnhemstorget med två urgröpta ögon och en tom bröstkorg och väntar på en buss som aldrig kommer. Gula bussar markerade med tresiffriga nummer kommer, stannar och kör förbi, men ingen av dem kan ta mig hem. Just nu känns det som att det inte finns en enda buss i hela världen som kan göra det. Jag vet inte hur länge jag har stått här. Tio minuter, en timme, ett år? Tiden verkar oväsentlig. Allt verkar vara oväsentligt när man känner sig vilsen.
 
Jag tittar mig omkring och funderar på hur många som egentligen är på väg hem. På väg hem från sitt jobb, en kompis eller från affären. Kanske är det någon av dem som känner som jag gör just nu, att ingenting betyder något när kroppens viktigaste organ vill sluta slå. Att det inte spelar någon roll var man har varit eller vart man är på väg när allt inuti är ihoptrasslat till ett garnnystan. Jag tittar ner på mina skor och skrapar dem längs med asfalten. Var är den där jäkla bussen?
 
Kanske skall jag bara stanna här. Stå kvar här på Värnhemstorget med en tom bröstkorg och vänta på att någon skall ge mig ett svar, göra ett beslut. Men jag är så trött. Trött på att kompromissa bort min ensamhet med långa utekvällar på stan. Trött på att inte visa vad jag känner, att jag är arg och uppgiven. Framförallt är jag trött på att vara vilsen och bortgången. Jag orkar inte längre vända upp och ned, in och ut på minsta detalj. Att fundera, diskutera och argumentera efter enkla svar som ändå inte går att hitta. Kanske är det inte meningen att det skall vara så svårt, kanske skall det bara vara enkelt. Kanske behöver inte insidan vara uppriven och ihopknycklad, utan så hel det bara går.
 
Plötsligt kör en buss med mitt tresiffriga nummer upp till busshållsplatsen, stannar och väntar in. Nummer 134, mot Löddeköpinge via Bjärred. Jag traskar långsamt framåt och rotar i plånboken efter mitt busskort. Bussens slitna glasdörrar öppnas och jag stiger på. Den trötta chauffören tittar på mig. "Vart skall du?" undrar han. "Hem" svarar jag, "Bara hem".

Kommentarer
Postat av: Jaana

<3

2015-08-30 @ 15:59:16

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0