Carl och Christoffer, 20 år.


Pappa väcker mig och säger att det är dags att gå upp. Jag är fem år gammal och klockan kan inte vara mer än åtta på morgonen. Jag och syster som har rummen bredvid varandra, ställer oss utanför våra dörrar och tittar på pappa. "Det blev två pojkar!" utbrister han. Jag gnuggar bort gruset i ögonen och förstår ingenting. "Ni har fått två småbröder" fortsätter pappa. Syster sträcker upp händerna och är överlycklig. Jag är inte lika övertygad.

På sjukhuset får jag titta på de minsta småbröderna jag någonsin sett. Jag har på mig en vit och lilablommig velourklänning och min mörkblonda lugg är uppsatt med ett pannband som inte matchar klänningen. Vad skall de här vara bra till när de är så himla små, tänker jag medan jag känner på deras små händer med mina pekfingrar.

Idag är det 20 år sedan. Idag är de inte alls lika små och det visade sig att de var ganska bra att ha ändå, de där småbröderna.

Kommentarer
Postat av: M

Så gulligt skrivet, gumsi!! <3

2015-06-03 @ 08:30:15

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0