Min Svarta Blogg

Jag sitter vid datorn i köket och försöker samla på mig ord, skraffsa fram bokstäver. Jag har inte skrivit en ordentlig text på nästan två månader och prestationsångesten börjar krypa fram. Halvtråkiga meningsuppbyggnader skrivs och suddas ut nästan lika snabbt igen. Ingenting blir bra, ingenting är intressant.

 

Jag börjar skriva om hur det känns när jag springer. Om hur det känns när jag springer så fort jag bara kan samtidigt som hjärtat bultar i bröstet och blodsmaken bildas i munnen. Att det nästan känns som när man får dansa precis hur galet man vill till en Håkanlåt på KB med några av de finaste personerna som finns. Att man blir andfådd på samma sätt och att det känns lika roligt, lika bra.

 

Jag skriver om hur arg jag blir när samma kille på gymmet jämt skall definiera min personlighet utifrån att jag är tjej. Att jag vill slå honom med en hantel i huvudet när han säger "Ni tjejer blir alltid arga på era pojkvänner för ingenting". När han kommenterar saker som att jag bara tycker om rött för att det är en tjejfärg och hur snygg min rumpa har blivit sedan jag började springa. Jag skriver om hur jag vägrar bygga alla mina personlighetsdrag på faktumet att jag är tjej. Att jag visst kan tycka om att spela fotboll och titta på Star Wars och snusa så himla mycket jag vill. Att jag vägrar sättas in i ett fack som outbildade människor har byggt åt mig.

 

Men hur mycket jag än skriver bildas aldrig en hel text. Det tar liksom stopp och allt jag påbörjar avslutas aldrig, eller så avslutas det för tidigt. Jag skriver om brustna hjärtan som är ihopklistrade med Karlssons klister och om hur ont det gör när man är 17 år och tillsammans med någon som inte vet vad kärlek är. Jag skriver om att jag mår bra nu. Att jag inte längre räknar kalorier och väger mig varenda dag, att jag har gått upp tre kilo och tycker ändå att det är okej. Jag skriver om att han inte längre ligger nära när vi sover, om en längtan efter sommarvärme mot äppelkinder och om den eviga vuxenångesten som ständigt gör sig påmind.

 

Tillslut ger jag upp och skriver istället om hur min dag har varit och vilka kläder jag hade på mig i helgen. Som om det skulle vara bättre än argumenterande texter och ord som känns. I mina mobilanteckningar skriver jag ner sådant som ingen kan läsa och som förhoppningsvis kan bli något mer en dag, något större. Men tills dess fortsätter jag att kämpa med halvtråkiga meningsuppbyggnader som suddas ut nästan lika fort som de skrivs.