Min Svarta Blogg

--> Här kommer min nya, något korta text. Den handlar om dåligt självförtroende och att det oftast är en själv som är den största kritikern. Att man överanalyserar och hur det mesta negativa endast existerar i ens eget huvud. Hoppas ni gillar't!

 

 

Jag står i hallen i min lägenhet och tittar mig i spegeln. Jag drar i mina shorts, mina något för korta shorts. Men visst kan jag väl ha det här på kontoret idag? Jag har haft på mig dem tusen gånger tidigare i skolan, på släktkalas, ja.. överallt. Varför tvekar jag nu? Jag tittar på klockan. Den är 08.10 på morgonen och jag måste gå nu för att hinna till jobbet i tid. Men kan jag verkligen se ut såhär? Frustrerad och arg tar jag av mig shortsen och slänger in dem i garderoben. Drar på mig en oversizetröja och mina alldeles för slitna jeans och skyndar mig iväg. Det får bli såhär idag.

 

På kontoret bär folk skjorta och klänningar som går över knäna. Jag som knappt har några skjortor och ofta klänningar som är något korta. Jag försöker hitta spår och genvägar, komplettera mina kläder med en mer professionell stil. Jag får höra att min kofta inte passar till min klänning en dag och går hem, slänger den i garderoben och har inte på mig den på resten av månaden. Vill bara passa in.

 

En lördag står jag på en pub och dansar till ett punkband jag knappt hört innan. Tjejen framför mig har sitt orangea hår uppsatt i två toffsar och bär en jeansväst dekorerad med nitar. Hon hånglar med killen som står bredvid och sjunger högt till låtarna som hon förmodligen har hört hundra gånger tidigare. Jag tittar mig omkring. Jag ser ingen som går fram till henne för att förklara hur oranget hår är "så förra året" eller att det inte passar till jeansväst med nitar. Hon bara dansar, bryr sig inte och håller huvudet högt. Och där bredvid står jag och drar i mina något för korta shorts.

 

Sedan var det måndag. Jag letar fram min fula kofta ur garderoben igen, drar på mig mina shorts och går till jobbet. Ingen säger någonting.