Min Svarta Blogg

Jag sitter på en uteservering i Malmö och är inne på mitt andra glas rosévin. Det är en onsdagkväll i juni och jag skall jobba imorgon, men jag vill inte gå hem än. Jag har inte varit hemma på flera kvällar och jag vill inte vara det heller. Jag gör allt för att stanna kvar i ett mellankoliskt Malmö, under värmelampor och på höga kullerstenar. Jag sover borta, shoppar med vänner, går ut och äter. Åker aldrig hem.

 

För väl där hemma pratas det knappt. Jag står och tittar i kylen. Frågar om han har köpt hem mjölk och han svarar "mm" bakom sin datorskärm. Jag sätter mig i soffan med ett paket ballerinakex. Orkar inte laga mat, vill inte, tycker inte att det är roligt längre. Jag har slutat springa och träna. Det är inte längre lika roligt att vara instängd i sextio minuter och tio kilometer med bara sina egna tankar. Istället känns det bättre att dricka vin mitt i veckan och äta ballerinakex till kvällsmat. Jag går upp fyra kilo, får knappt på mig mina jeans men bryr mig inte längre. Ingenting fungerar när insidan är ihoptrasslad och trasig.

 

Men så blir det augusti och sommaren tar slut. Vi börjar prata igen, kyssas och skratta. Han börjar fråga hur jag mår, vad vi skall äta till middag och om vi inte bara skall sitta hemma en fredagkväll. Jag börjar laga mat igen, springa igen och dricker inte längre två glas rosévin en onsdagkväll. Jag börjar åka hem efter jobbet, säger nej tack när kollegor undrar om jag vill följa med ut. Helt plötsligt är hemma den enda plats jag vill vara och rutiner är inte längre tråkiga och uppstyltade, de är det finaste med vardagen. Små och vanliga saker börjar bli viktiga igen, som fredagstacos, en sovande katt på magen och hans hår på lördagmorgonen.

 

Det är så lätt att förkasta något som är trasigt. Säga "det här funkar inte" och vända sig om, när allt som egentligen behövs är lite tålamod, lim och prioritering.