Min Svarta Blogg

Jag står på en trottoar och skriker i en telefon. Det är oktober och sommaren har försvunnit sedan länge. Det är kallt och mörkt och marken är täckt med bruna löv. "Men du sa ju!" skriker jag i telefonen med gråten i halsen, "Du sa ju att det skulle vara vi". På andra sidan linjen hör jag någon som vemodigt försöker att be om ursäkt. Någon som säger "Förlåt, jag visste inte. Förlåt förlåt".

 

Två veckor tidigare satt vi i hans säng på hans pojkrum. Utanför dörren hör vi hur hans lillebror spelar datorspel och svär högt när det inte går bra. Jag är 18 år gammal och har precis gjort slut med min pojkvän för att jag måste få vara med honom. Jag måste ta reda på vad den här kittlande känslan i magen betyder och helst av allt vill jag ligga i en säng och få kyssa hans skulderblad. Han håller min hand och förklarar att han tycker att jag är så otroligt vacker. Att med mig i hans liv skulle inget bli detsamma. Han kysser mig på nyckelbenet och säger att han tycker om mig, att han är glad att jag har kommit hit. Jag tittar på honom och förklarar att jag känner samma sak. Den helgen är vi oskiljaktiga. Jag följer med honom på en av hans träningsmatcher för att se honom spela fotboll och han blinkar till mig på andra sidan planen. Det här måste ju bli något, tänker jag för mig själv. Inte kan det väl bara vara jag som känner det här?

 

Men två veckor senare står jag på en kall och fuktig trottoar och skriker i telefonen. Efter 5 obesvarade sms har jag fått nog. För man kan inte ena sekunden förklara att man är det bästa som någonsin har hänt och två veckor senare ta tillbaka allt. "Förlåt" piper han fram, "Jag visste ju inte att jag skulle känna såhär". Han försöker förklara att det inte finns några regler när det kommer till kärlek, att löften och ord inte kan ristas in i sten. Att trots att han egentligen skulle vilja så går det inte, för det är inte rätt. Inte rätt för honom. Jag skriker tillbaka att jag hoppas att någon gör såhär mot honom. Att han hittar någon som viskar fina lögner i örat och sedan tar tillbaka dem. Någon som säger "Jag tycker om dig" och sedan förklarar att man egentligen inte var någonting, ingen alls. Bara någon som var lätt att ta för givet och sedan slänga bort. Jag hoppas att någon gör så och när han känner allt det där, så kommer han att tänka på mig.

 

Jag lägger på luren och börjar gå hemåt. Jag är inte ens ledsen längre, jag är bara arg. Arg på tomma ord och på hur lätt det är att ta ut något i förväg. Jag går förbi högstadiets idrottsplats och ser hur fotbollslaget har en träningsmatch, men jag stannar inte upp. Jag får inte en hård isande känsla i bröstet eller behöver inte svälja en gråt. Jag tittar bara rakt fram och fortsätter att gå.