En utdöende art.

--> Ny text! Den här handlar om något som alltför ofta fortfarande händer. Hur man som tjej ofta blir klappad på huvudet och nertittad på. Att det kan vara svårt att säga ifrån i sådana situationer för att man känner att det ändå inte hjälper. Men den handlar också om att samhället och utvecklingen går framåt och att vi snart komma att titta tillbaka på uråldersmänniskor och tänka "herregud".
 
Jag sitter på en middag hos några som jag knappt känner. Det är lördag och jag och min pojkvän har blivit hembjudna till ett par bekanta för att fira en födelsedag. Jag känner knappt någon på tillställningen och hälsar trevande när vi anländer. Det serveras toast skagen till förrätt och jag utbyter några artighetsfraser med kvinnan som sitter rakt framför mig.
 
Mannen som sitter längst ner vid bordets utkant har jag aldrig träffat tidigare, men ändå tycker jag redan illa om honom. Han hörs mest av alla på hela middagen och pratar högt om att homosexuella inte bör få adoptera. Jag börjar skruva på mig för att se om någon annan reagerar, men alla är engagerade i sina egna samtalsämnen. De lyfter inte blicken eller höjer ens på ögonbrynen, utan ägnar sig istället åt sig själva. Jag studerar mannen och häpnas över saker han säger. Det är precis som att jag just har skådat Moby Dick eller Loch Ness-odjuret. Jag har läst om den här sortens människor, jag har sett dem på TV, men jag har aldrig varit säker på att de verkligen har funnits på riktigt. Förrän nu.
 
Mannen fortsätter att klaga. Han pratar om att kvinnor alltid skall bestämma i hemmet, att det bara är för att köket är deras plats och att det är där de vet bäst. Han tar en flaska whiskey och börjar hälla upp till de andra männen som sitter runtom honom. Han tittar på mig, ler provocerande och säger att "ja, för inte dricker du väl sånt här? Det är minsann ingen tjejdricka". Just då vill jag ta flaskan och dricka upp hela skiten för att motbevisa honom. För att få honom att förstå att det där är inget annat än generaliseringar från 90-talet. Men jag säger ingenting. Jag tittar bort och försöker tänka på något annat. Ingenting jag har att säga kommer att göra någon skillnad.
 
Plötsligt känner jag hur jag börjar må illa. En äcklig smak sprider sig i gommen och jag funderar på om jag åt några dåliga räkor tidigare. Men så känner jag hur något börjar knäckas och gå sönder inuti. Som att något i magsäcken trycks ihop och rivs itu. Sen förstår jag vad det är - min integritet. Jag känner hur min ryggrad som jag så noga svetsat upp med stålställningar och järnrör börjar krackelera inifrån och ut. Allt på grund av låg moral och dåliga värderingar.
 
Mannen börjar prata om att alla kvinnor är dåliga på att köra bil och jag tror precis att jag skall kräka upp hela min ryggrad tillsammans med sin stålställning över bordet, när jag hör hur min pojkvän plötsligt säger ifrån. "Det där är en generalisering", säger han i en bestämd ton. "Det finns ingen statistik på det. Det finns däremot forskning om att det mestadels är män som orsakar bilolyckor. Inte kvinnor". Mannen tystnar, viftar bort samtalsämnet med handen och vänder sig åt den som sitter bredvid honom för att prata om något annat.
 
Min pojkvän vänder sig mot mig och säger lågt:
"Strunta i honom. Han är en dinousarie."
"En dinousarie?", frågar jag.
Han nickar. "En utdöende art. Och du vet väl varför alla dinousarier dog?" fortsätter han.
"Varför?"
"För att de inte kunde anpassa sig."

Kommentarer
Postat av: M

Så bra skrivet!! Puss <3

2016-03-04 @ 13:34:00
Postat av: A

Klockrent, Sofie!

2016-03-04 @ 14:07:21
Postat av: Linnea

Bra skrivet 😄👏🏼👍🏼❤️

2016-03-04 @ 15:20:28
Postat av: Z

Så jäkla bra ☺️👍🏼

2016-03-05 @ 00:24:37
Postat av: Z

Så jäkla bra ☺️👍🏼

2016-03-05 @ 00:24:38
Postat av: Anonym

Stackars sate, att vara så inskränkt! /Pappa

2016-03-05 @ 13:01:30
Postat av: Des

Så bra!! Fint skrivet, och bra slutkläm ❤️👏

2016-03-06 @ 12:34:45

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0