Min Svarta Blogg

Jag står i mjölkkylen på ICA och håller i en förpackning mini fraiche. Jag räknar points på fingrarna och krafsar upp min telefon ur jackfickan, går igenom mobilappen för att se vad jag har ätit under dagen. December har precis börjat och de senaste veckorna har jag rasat tre kilo. Kanske för att jag har ätit hälsosamt, kanske för att jag knappt ätit någonting. Ett kilo till, tänker jag, så är jag snygg och glad. Lever lycklig i alla mina dagar.

 

Jag vet egentligen inte när det började, när kurvorna på min kropp blev ett problem. Förmodligen när jag var 13 år, fick bröst och höfter och inte längre var lika slank som mina klasskamrater. Det kom som en smäll, det här med att bli värderad utefter sitt utseende. När "tjock" och "ful" blev skällsord var det så tydligt att det inte längre spelade någon roll vem man annars var. Vad som fanns på insidan.

 

14 år senare står jag där fortfarande, fast den här gången i en mjölkkyl på ICA och strävar efter att bli fullbordad. Jag går på tre spinningpass i veckan, träffar kompisar på after works och fikor, är ute sent om helgerna och jobbar 40 timmar i veckan med projekt som måste avslutas innan julledigheten. Julklappar måste också fixas och vad ska man egentligen ha på sig på nyårsafton? Vi måste städa hemma, diska och tvätta. Bloggen måste uppdateras minst en gång om dagen, helst egentligen två. Vad ska vi äta till middag? Ska vi ha lekar till helgens middag, javisst jag kan fixa. Just det hen fyller år, jag kan handla presenter, nej det går bra jag kan göra det själv. Det är någonstans här jag vaknar mitt i natten med ett tryck över bröstet för första gången. En puls som rusar i halsen och en ångest som ilar längs med ryggraden.

 

Ett par månader senare sitter jag hos min terapeut och hulkar i armvecket fast att jag inte vet vad som är fel. Hon förklarar att min bägare är full och batteriet urladdat, kroppen säger ifrån men jag lyssnar inte. "Men jag tycker det är kul, att planera och strukturera" försöker jag, nej svarar hon "Du drivs inte av att det är roligt, det som driver dig är känslan att vara duktig". Det blir så tydligt just här, vilka regler som styr. Meterlånga checklistor med krav som måste uppfyllas för att man i slutet av dagen ska tycka att man är helt okej. Och den enorma ensamhet och ångest som uppstår när det inte blir som det är tänkt.

 

Livet kan inte, får inte vara en checklista. Livet är att äta glass till kvällsmat när man inte orkar laga något, kyssa sin pojkvän god morgon, cykla långsamt hem en fredag efter jobbet med hög musik i hörlurarna, titta på TV en hel söndag, att dansa på sin bästa väns bröllopsfest med högklackat och sedan ha träningsvärk flera dagar senare. Vardagen är som bäst när den får ha ojämna och avskavda kanter. Inte vara kvadratiskt perfekt och inlåst i en avdammad glasbur. Förhoppningsvis inser jag det snart också.