Sådan himla ångest.
Nej, det blev inget pluggande idag heller. Skit också. Jag skall försöka sälja in en idé eller en produkt inför 30 personer i skolan, alltså halva klassen. Jag hatar sådant och är jättenervös. Kan inte ens sätta igång med uppgiften. Vill helst strunta i hela grejen. Dan säger att jag får kämpa på. Men detta är faktiskt något utav det värsta jag vet.
Nej. Vill inte. Vill inte. Vill inte.
Nej. Vill inte. Vill inte. Vill inte.
Förresten..
Vems idé var det att ge ut lönen dagen innan Julafton?! Sjukt idiotiskt! Även om jag förstår att det har med röda dagar att göra, så anser faktiskt jag att jag kan få min lön idag! Det är ju sjukt stressigt att köpa de sista julklapparna på lillejulafton!
Tror inte mina nära och kära uppskattar smutsig disk i julklapp? Det är nämligen sådant jag har gott om.
Jag är den.
Jag är den som vill bli älskad av alla, men har väldigt lätt för att döma andra. Jag är den som lätt blir rastlös, men egentligen är väldigt lat. Jag är den som nästan äter all sorts mat och om jag blir bjuden på något som jag inte tycker är gott så äter jag det ändå. Jag tar åt mig av all kritik och blir lätt ledsen om någon säger något elakt. Jag har lätt för att prata känslor och vill jag inte berätta hur jag mår så är det något som är fel. Jag är den som alltid pratar och kan lätt berätta sådant andra berättat för mig, men om det är en hemlighet så gör jag allt för att hålla den. Jag älskar att vara feminin, men hatar att se flickig ut. Jag är egentligen ganska barnslig och tror att det finns en del inom mig som aldrig kommer att växa upp. Jag kan vara allvarlig när det behövs och försöker alltid att ge de bästa råd jag kan. Att anpassa sig har aldrig varit ett problem för mig och jag älskar att vara social. Jag är den som använder ordet "älskar" lite för mycket och tycker att det finns inget mysigare än att krama människor jag tycker om.
Men jag är också den som är väldigt envis och tror alltid att jag har mer pengar än vad jag egentligen har. Den som hoppas att mitt liv skall bli som en film och behöver mer än ofta få ner fötterna på jorden. Jag är jag. Helt enkelt.
Men jag är också den som är väldigt envis och tror alltid att jag har mer pengar än vad jag egentligen har. Den som hoppas att mitt liv skall bli som en film och behöver mer än ofta få ner fötterna på jorden. Jag är jag. Helt enkelt.
Här är jag.
När hjärtat värker, snurrar det tusen tankar i huvudet.
Det är mörkt just nu.
Idag sitter jag i min glaskupa.
Stänger ut världen utanför och låtsas som ingenting.
Trycker ner de där känslor som river innanför bröstet och låtsas som att de inte finns. De där tusen tankar når inte mitt huvud och idag finns det inget som heter "Tänk om..". Idag finns ingen besvikelse, ingen sorg och definitivt ingen känsla att man förlorat något man håller kärt. Idag är det bara jag, här, inuti min glaskupa och här är det ganska soligt.
Stänger ut världen utanför och låtsas som ingenting.
Trycker ner de där känslor som river innanför bröstet och låtsas som att de inte finns. De där tusen tankar når inte mitt huvud och idag finns det inget som heter "Tänk om..". Idag finns ingen besvikelse, ingen sorg och definitivt ingen känsla att man förlorat något man håller kärt. Idag är det bara jag, här, inuti min glaskupa och här är det ganska soligt.
Jag vill skriva.
Jag har så mycket jag vill skriva om, men känner att jag inte kan. Precis som att jag glömt bort hur. Jag vill skriva om Morfar, att det är fars dag idag och att jag är så trött på ordet "Objektgrafik" att om jag hör det en gång till vill jag skrika.
Jag vill skriva om att man ibland bara vill ställa sig i duschen. Låta 38 gradigt vatten rinna ner för kroppen, stänga ögonen och önska att man är någon annanstans. Låta huden bli rödflammig och spegeln igendimmad.
Jag vill skriva om att man ibland måste vara för sig själv en stund. Tillsammans med de tusen tankar som snurrar i huvudet.
Vill.
Jag vill ha ett fotografiskt minne. Då hade jag fått full pott på tentan utan att behöva plugga särskilt mycket. Jag vill dessutom ha Stålmannens krafter, vara rik och väga 5 kilo mindre.
Men man kan ju inte få allt. Fotografiskt minne räcker. Skall skriva upp det på min önskelista för julklappar.
Men man kan ju inte få allt. Fotografiskt minne räcker. Skall skriva upp det på min önskelista för julklappar.
Drömmen om Paris.
En solig vårdag i Maj. Jag vill bara hålla din hand och gå på gatorna i en stad där jag aldrig varit förut. Spatsera på Champs-Élysées och köpa en skiva av en artist som jag aldrig någonsin hört men kommer att älska mer än någonsin. Kanske packa en picknick-korg, sätta sig i Champs de Mars och titta på Eiffeltornet. Ligga i gräset, känna solen värma kinderna och höra fåglarna kvittra.
Eller kanske så regnar det. Då vill jag springa runt med ett nytt paraply och känna doften av blöt asfalt. Precis som de gör i gamla filmer. Kanske äta en croissant på ett litet café med rödrutiga bordsdukar. Jag vill andas in storstadsluften och längta sådär lagom hem, som man ibland gör när man är utomlands.
Det spelar egentligen ingen roll vad vi gör. Vi hade kunnat sitta på hotellrummet, titta ut genom fönstret och öva på skolfranskan medan vi beställer från roomservice. Bara vi någon dag, kanske inte imorgon eller om ett år, åker till Paris.
Sådant endast djurägare kan förstå.
Jag fick Zoegas när jag var åtta år. Som liten tyckte man att det var extra roligt med en kattunge. Man gjorde leksaker av papper och på morgonen när ingen annan hade vaknat, smög man ner till köket för att ta upp henne på rummet. Och det, var det. Sedan dess låg hon alltid i min säng om nätterna, tätt intill magen och spann.
Tretton år senare var hon tvungen att flytta tillbaka till mamma och pappa. Det har känts väldigt tomt, speciellt när det är dags att sova. Förutom igår. När Nima hoppade upp i sängen, lade sig tätt intill magen och spann lite försiktigt. Då kändes det inte lika tomt längre.
Tretton år senare var hon tvungen att flytta tillbaka till mamma och pappa. Det har känts väldigt tomt, speciellt när det är dags att sova. Förutom igår. När Nima hoppade upp i sängen, lade sig tätt intill magen och spann lite försiktigt. Då kändes det inte lika tomt längre.
Tillbaka, längst bak i klassrummet.
När jag tog studenten kände jag mig fri.
"Nu kan jag göra precis vad jag vill och skapa mitt eget liv."
Jag hittade min egen stil, köpte hundra klänningar och älskade livet. Älskade mig. Jag färgade håret rött, sedan blont för att därefter färga tillbaka det till mörkt. Bara för att jag ville och trivdes med det. Jag var den personen som klädde upp mig en ledig dag, bara för att jag skulle till affären. Jag hade ett bra och stabilt självförtroende. Så mycket bättre än det man hade i gymnasiet.
Så börjar man högskolan och jag känner att man sakta men säkert förlorar en liten del av sig själv för varje dag som går. Mina klänningar får hänga i garderoben, jag har inte lust att färga håret och plötsligt har det gått flera diskussioner utan att jag har sagt ett ord. Den där känslan man brukade ha att man inte riktigt räcker till, smyger sig fram. Man känner att rösten inte blir hörd och vägrar räcka upp handen då man är rädd för att göra bort sig.
Men idag vaknade jag upp och var arg.
Arg, för att jag inte tillför någonting. Arg, för att jag har tappat bitar av mig själv. Bitar som är ytterst viktiga. Sedan när blev jag rädd för att göra bort mig? Jag älskar ju att göra bort mig! Jag älskar att få folk att skratta. Varför skulle andra människors självsäkerhet förstöra min? Det går ju inte ens ihop. Jag vet att jag är stark. Jag vet att jag kanske inte har koll på allt, men är villig att lära. Jag vet att om jag väl bestämmer mig för något, finns det ingen som kan hindra mig. Det här skall vara den bästa tiden i mitt liv, och jag går miste om allt. Endast för att jag hellre sitter där, tyst, längst bak i klassrummet än att göra bort mig och veta att jag försökt.
Ingen kan förstöra för mig så mycket som jag själv. Så är det ju bara och så får det absolut inte bli.
Höjden av lathet.
Jag är lat. Det skall ni veta.
Jag är den som alltid lägger all reklam på samma ställe och låter den ligga där i två veckor. Jag är den som struntar i att kasta brevkuvärten och låter de ligga vid sidan om räkningarna tills Dan blir galen och skäller på mig. Jag brukar damma med dammsugaren på bord och i fönsterkarmar istället för med en dammtrasa. Det har faktiskt resulterat i att jag har dammsugit upp en halv växt (jag skulle ta bort dammet från löven) och ett par trosor. Trosorna låg ju dock på golvet och jag orkade inte plocka upp dem när jag skulle dammsuga bredvid dem. Vår dammsugare suger ganska bra skall ni veta.
Men ingen är nog så lat som Dan. Jag menar, vem ställer in ett tomt juicepaket i kylen för att man inte orkar slänga det i soporna?
Bebishets.
Jag älskar barn.
Det gör jag verkligen. Jag skulle vilja ha tre stycken, minst en pojke och en flicka. Jag skulle älska dem mest i världen och skämma bort dem som bara mammor kan göra. Men på senare tid har bekanta och många i min ålder börjat skaffa barn. Vilket i sin tur är jätteroligt. Men när folk börjar titta menande på mig och ställer frågan "Är det inte dags för er att skaffa barn snart?", blir jag irriterad.
Jag har hört allt ifrån "Dan är ju faktiskt 27 år nu" till "Ni har ju faktiskt varit tillsammans ett tag". När jag sedan lugnt förklarar att jag först vill ha en utbildning, ett fast jobb, vara gift och skaffat hus innan jag börjar tänka på barn, får man bortförklarande höra "att sådant ordnar sig". Det gör det kanske för de som vill ha barn. Men det vill inte jag, inte nu.
Om jag skaffar barn nu vet jag att jag kommer få leva på BK-lön i resten av mitt liv. Jag kommer inte att orka plugga vidare och jag kommer aldrig ta mig tid att göra de saker som jag vill. Jag känner mig själv och det är sådant som jag skulle lägga på hyllan. Det finns för många platser jag vill se, för många klänningar jag vill köpa och för många fester jag vill gå på. Jag vill plugga, träffa nya människor, gå på fester hos folk jag knappt känner och somna när solen går upp. Just nu tar mina önskemål och behov så stor plats i mitt liv att det inte finns plats för någon annans. Förutom Dans förstås. Självklart har jag ingen aning om vad jag hade gjort om jag hade blivit gravid, här och nu. Det är sådant man får ta när det händer.
Men jag antar att jag bara vill leva mitt eget liv först, innan jag föder ett nytt till världen.
Det gör jag verkligen. Jag skulle vilja ha tre stycken, minst en pojke och en flicka. Jag skulle älska dem mest i världen och skämma bort dem som bara mammor kan göra. Men på senare tid har bekanta och många i min ålder börjat skaffa barn. Vilket i sin tur är jätteroligt. Men när folk börjar titta menande på mig och ställer frågan "Är det inte dags för er att skaffa barn snart?", blir jag irriterad.
Jag har hört allt ifrån "Dan är ju faktiskt 27 år nu" till "Ni har ju faktiskt varit tillsammans ett tag". När jag sedan lugnt förklarar att jag först vill ha en utbildning, ett fast jobb, vara gift och skaffat hus innan jag börjar tänka på barn, får man bortförklarande höra "att sådant ordnar sig". Det gör det kanske för de som vill ha barn. Men det vill inte jag, inte nu.
Om jag skaffar barn nu vet jag att jag kommer få leva på BK-lön i resten av mitt liv. Jag kommer inte att orka plugga vidare och jag kommer aldrig ta mig tid att göra de saker som jag vill. Jag känner mig själv och det är sådant som jag skulle lägga på hyllan. Det finns för många platser jag vill se, för många klänningar jag vill köpa och för många fester jag vill gå på. Jag vill plugga, träffa nya människor, gå på fester hos folk jag knappt känner och somna när solen går upp. Just nu tar mina önskemål och behov så stor plats i mitt liv att det inte finns plats för någon annans. Förutom Dans förstås. Självklart har jag ingen aning om vad jag hade gjort om jag hade blivit gravid, här och nu. Det är sådant man får ta när det händer.
Men jag antar att jag bara vill leva mitt eget liv först, innan jag föder ett nytt till världen.
Några tankar så här på natten.
- Jag måste verkligen skaffa mig ett par gummistövlar. Av en konstig anledning slängde jag mina gamla när vi flyttade. Jag hade inte ens haft dem i ett år. Jag antar att jag inte orkade packa ner dem.
- Är det bara jag, eller pendlar Chandler i Vänner sjukt mycket i vikt? Först är han smal, sedan blir han lite pluffsig, sedan blir han smal igen.. osv.
- Jag hatar tequila, ändå drack jag det igår. När folk frågar varför så svarar jag "Men jag drack bara två". Precis som att det skulle vara en ursäkt?
- Jag förstår inte varför jag egentligen inte sover. Igår (imorse) gick vi och lade oss halv fem på morgonen och vi gick upp kvart över tio. Ändå sitter jag här, fastklistrad framför datorn. Det måste varit den där powernapen på 20 minuter som gjorde susen.
Ikväll är jag ensam.
Det är så oerhört varmt i vår lägenhet. Jag har nyss tittat på en hel del vänner-avsnitt och just nu sitter jag och svalkar mig vid fläkten. De orangea pyjamasbyxorna är fortfarande på och jag har ätit en liten påse chips. Ikväll är jag helt ensam och försöker vänja mig vid tystnaden. Det behövs ibland. Dan jobbar sent ikväll också och jag brukar hata hans jobb. Hata att de tar honom ifrån mig när jag behöver honom som mest. Men inte ikväll. Ikväll behöver jag tid för mig själv. Höra katterna springa i hallen, slippa duscha och sitta med fötterna uppe på tv-bordet. Dessutom har jag inte borstat ut mitt tuperade hår och jag ser ut lite som ett troll. Men det gör absolut ingenting. Jag har semester och sitter själv med mina tankar ikväll.
.
Vi har inte alltid varit bra vänner. Men vi har alltid varit bästa vänner.
Tiden går framåt. Ibland lite för fort, ibland lite för sakta.
Det har varit mycket de senaste dagarna.
Sakta men säkert packas vårt liv ner i små lådor. Körkortet trycker på i bakhuvudet. Zoegas som skall flytta.
Usch ja. Zoegas som skall flytta. Jag vet inte hur många tårar jag spillt över detta husdjur. Över min allra bästa vän på hela jorden. Henne har jag haft sedan jag var åtta år. Jag kommer ihåg hur jag räknade ner dagarna tills vi skulle få hem henne. Hur jag gjorde en liten hemgjord almanacka och kryssade varje dag som gick. I skolan räckte jag upp handen och berättade att nu är det bara tjugo dagar kvar tills hon kommer hem, tills hon är min för alltid. Nu står jag här med sönderrivna tapeter och ett rum som kommer att kosta oss tvåtusen kronor att göra om.
Tanken att hon aldrig mer kommer att sova under mitt täcke, nära intill min mage, spinnandes krossar mitt hjärta. Att hon aldrig kommer att tugga på mitt hår för att hon tycker att jag har sovit för länge. Hon är min katt. Bara min, och kommer alltid att vara. Ingen annan katt skulle någonsin kunna ersätta henne.
Att någon skulle tvivla på detta, mina känslor, gör mig så upprörd att jag inte vet vart jag skall ta vägen.
Sakta men säkert packas vårt liv ner i små lådor. Körkortet trycker på i bakhuvudet. Zoegas som skall flytta.
Usch ja. Zoegas som skall flytta. Jag vet inte hur många tårar jag spillt över detta husdjur. Över min allra bästa vän på hela jorden. Henne har jag haft sedan jag var åtta år. Jag kommer ihåg hur jag räknade ner dagarna tills vi skulle få hem henne. Hur jag gjorde en liten hemgjord almanacka och kryssade varje dag som gick. I skolan räckte jag upp handen och berättade att nu är det bara tjugo dagar kvar tills hon kommer hem, tills hon är min för alltid. Nu står jag här med sönderrivna tapeter och ett rum som kommer att kosta oss tvåtusen kronor att göra om.
Tanken att hon aldrig mer kommer att sova under mitt täcke, nära intill min mage, spinnandes krossar mitt hjärta. Att hon aldrig kommer att tugga på mitt hår för att hon tycker att jag har sovit för länge. Hon är min katt. Bara min, och kommer alltid att vara. Ingen annan katt skulle någonsin kunna ersätta henne.
Att någon skulle tvivla på detta, mina känslor, gör mig så upprörd att jag inte vet vart jag skall ta vägen.
Det är egentligen inte så svårt.
Jag vill bara att vi alla skall bo i samma stad. Att vi skall kunna träffas varje fredagkväll, gå ut och äta och kanske dricka ett glas vin eller två. Vi hade kunnat promenera hem tillsammans och varje kväll säger vi att vi hörs imorgon och så gör vi det. På riktigt. Inga bussar, inga tåg och ingen brist på pengar. Bara vi, i samma stad och vår vänskap. Max tio minuter bort.
Det är väl egentligen inte så svårt?
Det är väl egentligen inte så svårt?
Lite mer sommar.
(bilder tagna av Erik)
Oh, vad jag vill ha sommar. Jag vill åka upp till Stockholm, dricka jordgubbsöl och krama min kusin tusen gånger och tacka för hennes gästvänlighet. Jag vill sitta i en park och äta vegetarisk korv medan andra spelar kubb. Jag vill att luften skall vara varm och att man kan ha bara ben varje dag. Sedan vill jag titta på Dan, kyssa honom och dra fingrarna genom hans ruffsiga hår. Jag vill titta på de ytterst få fräknar han fått av solen och veta att jag älskar honom lite mer för varje dag som går. Men mest av allt vill jag känna att det finns inget bättre än att leva här och nu, i varm sommarluft omringad av människor man bryr sig om.
Jag skall vara på jobbet klockan halv fyra och nu slår jag mest ihjäl tid.
Jag har tvättat mitt nyklippta hår och konstaterat att det blev för kort. Men det gör inget. Hår växer ju, det vet vi. Annars trånar jag efter klänningar på Asos samtidigt som jag klappar en hungrig Zoegas. Veronica Maggio's "Jag kommer" har jag spelat så många gånger att spotify inte låter mig spela den mer. Dumma, nya spotify. Men det gör inget. Jag hittar den någon annanstans och spelar lite till.
Sminket är påkletat, men det är inget fint väder så jag går nog inte ut idag. Jag borde egentligen diska, men det blir nog inte så. Jag skall vara på jobbet klockan halv fyra och nu slår jag mest ihjäl tid. Tänk så mycket viktigt jag egentligen kunde göra. Som att plugga körkortsteori eller städa hela lägenheten. Kanske till och med börja packa lite. Nästa vecka skall vi titta på vår nya lägenhet i Lödde. Det längtar jag till. Det, och lite till. Dan är inte hemma heller. Han jobbar morgonpass.
Nej, idag är det en helt vanlig torsdag.
Zoegas skall flytta hem.
I tretton år har jag haft Zoegas. I tretton år har hon varit min absolut bästa vän. Men sedan vi tog henne till denna lägenheten har hon rivit sanslöst mycket på tapeterna. Kanske är det för att hon inte får gå ut längre. Kanske är det för att hon vet var hon får riva och inte riva hos mamma och pappa men inte här. I vilket fall som helst funkar det inte längre och när vi flyttar till vår sprillans nya lägenhet, med sprillans nya tapeter, vill vi inte att hon skall förstöra dem också. Så Zoegas skall få flytta hem till mamma och pappa igen. Hon skall få riva på träd, sitta i köksfönstret och kanske till och med slå lite på katten Casper när han äter före henne. I tretton år har hon sovit under täcket, vid min sida. Hon har bitit mig i håret när jag har sovit för länge och hon har alltid lagt sig bredvid mig när hon hittat mig gråtandes på soffan.
Även om ingen, ingen, kan ta Zoegas plats har vi nu köpt en ny katt som skall hålla Nima sällskap i vår nya lägenhet. Hon kommer dock inte flytta in hos oss förrän den 20:e Juni. Det kommer kännas så tomt. Men även om Zoegas inte kommer att sova bredvid mig varje natt, kan jag alltid trösta mig med att hon endast kommer att bo fem minuter bort.
Även om ingen, ingen, kan ta Zoegas plats har vi nu köpt en ny katt som skall hålla Nima sällskap i vår nya lägenhet. Hon kommer dock inte flytta in hos oss förrän den 20:e Juni. Det kommer kännas så tomt. Men även om Zoegas inte kommer att sova bredvid mig varje natt, kan jag alltid trösta mig med att hon endast kommer att bo fem minuter bort.