Min Svarta Blogg

Jag hatar att du kan mina punkter.
De punkter som får ilskan att växa och blodet att pulsera.
Ögonen blir svarta och medvetandet stänger av sig.
Ilskan blir för stor att kontrollera och alla glada stunder förintas i en våldsam eldsvåda.
Att slå är det enda som dyker upp i tanken och ett evigt kämpande infinner sig.
Ett kämpande mot det monster som är påväg att ta över hela sin kropp.
För att undvika att slå, kastar man.
Tidningar flyger, stolar åker i golvet och dörrar går sönder.
Att skrika hjälper inte längre, endast handlande kan få ilskan att försvinna.
Plötsligt blir allting helt svart och man kan inte längre beskriva händelsen.
Ilskan börjar avta och monstret låses än en gång in bakom sitt galler.
Sedan står man där, tittandes med sina egna ögon på den skada som man själv har åstadkommit.
Det är då det dåliga samvetet infinner sig och man blir återigen en människa med känslor.
De känslor som lovar att detta aldrig skall ske igen, men som sedan försvinner när monstret än en gång föds på nytt.