Min Svarta Blogg

Det är inte ofta jag pratar om dig. Vilket jag egentligen inte förstår. Kanske är det för att jag är rädd. Rädd för att det skall sticka till och göra ont långt där inne. Men när jag pratar om dig, så pratar jag alltid om dig med värme och som att det inte alls var längesedan vi sågs. Som att telefonen aldrig ringde den där dagen, för två år sedan.

 

Egentligen hade jag velat prata om dig varje dag. Jag hade kunnat säga att du var så himla duktig på att sjunga och att du kunde varje låt utantill. Jag hade kunnat skämta om att jag inte har ärvt dina gröna fingrar, för du var så himla duktig på att sköta blommor medan mina bara vissnar. Jag hade kunnat berätta att du fick mig att känna mig unik, som att jag var hur duktig som helst fast att jag egentligen inte är det.

 

Kanske pratar jag inte om dig för att jag inte vill bli påmind. För att jag helt enkelt inte kan förstå att vi aldrig kommer att träffas igen. Kanske för att jag fortfarande längtar efter att få höra dig sjunga på min födelsedag, fast att jag vet du inte kan göra det. Men jag vill vara glad när jag tänker på dig. Jag vill skratta till gamla minnen och känna att jag är så oerhört glad över den tid vi hade tillsammans. Jag vill inte lyssna på Mikael Wiehe och fälla tårar för att du inte sitter här bredvid mig idag. Jag vill acceptera. För det hade du velat, det vet jag.

 

Men jag kan inte hjälpa att jag vissa dagar saknar dig så mycket att det gör ont i magen. Ungefär som idag.