Min Svarta Blogg

Jag sitter i hans ungkarlslya på tredje våningen i en liten by vid namn Kävlinge. Hjärtat dunkar inombords. Vad skall jag säga? Hur skall jag ta upp det? Han har varken ringt eller sms:at på ett par dagar nu och när jag väl har pratat med honom har han varit alldeles kall. Jag sitter på kanten av hans nittiosäng och gnuggar mina fötter mot varandra. Sådär som man gör när man är nervös och inte riktigt vet vad man skall säga.

 

Jag ser mig omkring. Jag vet att det är sista gången jag är här. Här, i hans välorganiserade, nystädade ungkarlslya. Den vars kyl alltid är tom, har en oinredd balkong och ungefär världens största TV. Det är lika bra att jag insuper alltsammans. Allt från hur hans hår luktar så gott på morgonen till hur hans duntäcke håller oss fruktansvärt varma om natten. För jag vet att det är sista gången jag är här, jag vet hur det här går till. Jag är 18 år gammal och har dejtat en del killar i mitt korta ungdomsliv. Så därför vet jag när de inte längre vill, och när han inte har hört av sig på ett par dagar då vill han inte träffas mer.

 

Jag försöker ta mod till mig. Jag måste ju få ur mig det här. Jag måste få ur mig frågan, trots att jag inte vill. För när jag har sagt orden, när momentet är över då finns det inget vi. Då kommer det aldrig att bli något vi. Så jag drar en suck, slutar gnugga mina fötter mot varandra och tittar upp mot hans djupblå ögon och ruffsiga hår. Han ser obekymrad ut, som om han inte bryr sig eller inte förstår. Med en torr mun och en darrig röst får jag ur mig några ord, en hel mening till och med. "Du.. Du vill inte bli tillsammans med mig va?". Så var det sagt, det där svåra och jobbiga och nu kan jag lika bra ta min jacka och gå för jag vet redan hans svar.

 

"Är vi inte redan det?" svarar han då. Jag tittar upp förvånat och oförståeende. "Nej, det är vi inte." uttrycker jag mig lite lätt. "Men då blir vi det" säger han kort och uttryckslöst. Som om allting var självklart och det inte fanns något annat alternativ på hela jorden. "Okej" svarar jag medan alla tidigare känslor försvinner. "Då är vi det".