När det inte längre betyder någonting.

Jag har hamnat på en lokalfest i Häljarp. Jag känner ungefär 3 personer på hela festen och hela veckan har jag sett fram emot att dansa. Jag står kvar i kapprummet och vägrar gå in. Jag är 20 år gammal och har på mig en svart klänning med knaprigt tyg och öppen rygg. I mitt axellånga, nyfärgade hår har jag en rosettklämma och läpparna är dekorerade med rött läppstift. Jag har precis fått upp ögonen för 60-talsmode och jag var så himla nöjd med min utstyrsel innan jag gick hemifrån. Men nu är jag osäker och vill inte gå in. Istället står jag kvar och drar försiktigt i min lite för korta klänning.
 
För på festen finns du. Dig som jag gav 6 månader av mitt liv och 7 kilo. Av alla himla lokalfester har du gått in på samma som jag. Du som var min första kärlek och krossade mitt 17-åriga hjärta i en miljon bitar. Det är helt nu, så det är okej. För jag har tagit klister och all tejp i världen och satt ihop det igen. Nu är jag lycklig. Jag har gått vidare. Så jag samlar mod och tar steget in. Jag går sakta men säkert framåt, ena foten framför den andra. Jag tittar rakt fram men i ögonvrån ser jag att du ser mig. Jag kramar mina vänner, svänger på håret och skrattar högt. Som att de där 6 månaderna aldrig fanns.
 
Under festens gång låtsas vi som ingenting. Jag springer in i dig i kapprummet och du tvingas att vinka lite kallt. Men egentligen vet vi båda två att du har varit min. Att du har kladdat mitt namn i skrivhäften och att jag hette älskling i din telefonlista. Vi vet båda två att jag vet allt om dig. Att jag vet vad din mamma heter, att du har tre bröder och vad du tycker om för pålägg på mackan. Men just nu, just här är vi två främlingar. Precis som att min hand aldrig har rört din och som att jag aldrig har haft en tandborste i ditt badrum.
 
När jag sedan skall gå hem säger jag inte ens hej då. För även om jag vet allt om dig så känner jag dig inte alls. Istället knäpper jag min stickade jacka och går hemåt. För plötsligt betyder dem ingenting, de där 6 månaderna som för tre år sedan betydde allt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0