Januariångest.
Jag brukar titta in genom andras fönster ibland när jag är ute och går. Det känns hemligt och spännande på något sätt. Egentligen vill jag bara se hur de har det, hur det ser ut i deras lägenhet. Hur ser deras soffa ut och brukar de ha tända ljus en vanlig onsdagkväll? Det känns lindrande och uppmuntrande, tröstande liksom. Skönt att veta att de också har en vanlig vardag som kan vara mörk och trist, fylld med tråkig snabbmat och samma gamla vanliga TV-program.
Jag vet inte varför det gör så ont för tillfället. Varför jag går runt med ett ständigt tryck över bröstet och något som skaver under revbenen. Kanske är det just vardagen, att den inte passar mig just nu. Att saker måste hända kring mig och att det kliar under huden för jag kan inte stå still för länge. Måste springa snabbt iväg, bort från vanliga onsdagkvällar med samma rutiner. Kanske behöver jag mer bara.
Kram!
❤
💗
