Vecka 48
Igår fyllde min son ett helt år och det firade vi med kalas hela helgen. I ett helt år har vi tagit hand om och lärt känna honom. Det har gått fort och långsamt samtidigt.
När jag tittar tillbaka på den första tiden med Frans så vill jag säga att jag tyckte att det var mysigt, men det är inte helt sant. Jag gick igenom en sådan enorm identitetskris, vilket kanske är vanligt när man blivit förälder? Jag förstod inte varför han skulle vara klistrad vid mig och jag var så redo att ta mig tillbaka efter graviditeten. Jag var också förvirrad efter kejsarsnittet och oroade mig för om jag skulle våga gå igenom en förlossning igen. Idag vet jag att det inte är ett beslut jag måste ta just nu, det är okej att vara här och nu.
Om det är något det här året har gjort mig så är det ödmjuk. Ödmjuk inför att det kanske inte alltid blir som man tänkt sig. Ödmjuk mot mig själv och vad min kropp orkar med. Jag tycker om mig själv så mycket mer nu än vad jag gjorde tidigare. Inte kanske just för att jag blivit mamma, utan för att jag hittat sidor hos mig själv som jag inte såg tidigare. Och kanske mest för att jag har lärt mig prioritera i livet.
Är så glad över att vi kunde fira med nära och kära hela helgen. Men mer om det i ett annat inlägg.
Kommentarer
Trackback
