Min Svarta Blogg

Jag sitter naken på en plaststol i ett stort kaklat rum. Jag är på sjukhuset och om cirka 12 timmar kommer jag att operera bort min gallblåsa. Inför operationen behöver man duscha och skrubba sin kropp tre gånger för att minska antalet bakterier på huden. En sköterska håller duschmunstycket mot min axel och spolar varmt vatten. Hon har gummistövlar på fötterna och på hennes namnbricka står det Lovisa. Jag drar skrubbtvålen upp och ner längs kroppen och försöker vara extra noga i armveck och ljumskar. Den känns som sandpapper mot huden.

“Glöm inte håret” säger Lovisa med en mjuk röst. “Du måste schamponera håret också”.
När jag är klar stänger hon av vattnet och sveper en handduk om mig. Hon hjälper mig ur stolen.
“Jag är rädd” viskar jag fram.
“Jag vet”, säger Lovisa. “Det är snart över”.

Det finns några tillfällen som fortfarande cirkulerar i mitt huvud efter den jobbiga våren 2022. Ovan är ett av dem. Ett annat är hur jag krampaktigt håller telefonen mot mitt öra, sitter på knä framför min säng och väntar på att 1177 ska svara. Jag andas tungt, håller handen på mitt bröst och är helt övertygad om att något är fel. Men det var det inte.

Tidigare fick jag ångest så fort något av dessa minnen dök upp, men nu tittar jag tillbaka på det med ödmjukhet. Istället för att fokusera på mitt trasiga inre tänker jag på Lovisa som så omsorgsfullt duschade av mig när jag inte klarade det själv. Som hjälpte mig på med rena kläder och följde mig tillbaka till mitt rum.
Jag tänker på kvinnan på andra sidan telefonen som lugnt och försiktigt förklarade att ingenting verkade vara fel. Det är helt normalt att känna såhär efter en omtumlande upplevelse.

Tänk så fint att minnen med lite tid och distans kan kännas annorlunda. Och att dessa två kvinnor, utan att de antagligen vet om det, har sparats ner i ett litet fack bak i mitt huvud.