Vecka 24
Jag slutade springa när jag blev gravid med Frans.
Det var den roligaste träning jag visste och jag sprang en gång i veckan, men när jag blev gravid så slutade jag tvärt. Vi hade försökt få barn så länge och jag ville inte riskera att något hände det lilla liv som nu växte i min livmoder. Det superlilla tickande hjärtat, det skulle jag göra allt för att ta hand om.
Min barnmorska sa att det inte var någon fara. Jag var ju en van löpare! Jag kan fortsätta att springa. Men jag vågade inte. Jag bytte ut löpningen mot annan träning i lugnare form.
Tanken var väl att jag skulle ta upp det så fort kroppen orkade efter kejsarsnittet sedan. Men helt ärligt, vem orkar? Vem orkar när brösten läcker, sömnen är dålig och helt plötsligt fanns det en gallblåsa som var på väg att spricka. Nej tack.
Men nu hörni. Nu! Nu swoshar jag längs med Scaniabadet i Västra Hamnen, springer förbi soldyrkarna nere vid bryggorna och tar en omväg vid ICA Maxi för att få till några extra meter. Det är som att jag aldrig slutade. Endorfinerna som sticker i fingrarna, musiken som dånar i öronen, svetten som rinner nerför nacken.
Jag känner mig fri. Igen.
Kommentarer
Trackback
