Min Svarta Blogg

Min förlossning

Okej, jag tänker att vi ska riva av det här inlägget.

 

Jag ska vara ärlig och säga att jag har svårt att komma ihåg detaljer. Jag började ganska ambitiöst att skriva upp tider och vad som hände i min telefon, men ju längre in i förlossningen vi kom desto mindre tänkte jag på det av förklarliga skäl.

 

Natten till lördagen den 27 november hade jag förvärkar från och till och ont i ländryggen, men det var inte så farligt och jag lyckades sova igenom det. Klockan 04 vaknade jag av riktiga värkar, gick på toaletten och hade blodblandade flytningar. Försökte därefter sova lite till men nu gick det inte, det gjorde för ont och värkarna kom ganska ofta. Jag väckte Dan, vi laddade ner en app för att klocka värkarna och märkte att de kom ungefär var femte minut och var cirka 60 sekunder långa.

 

Eftersom värkarna kom så ofta så ringde jag in till förlossningen när klockan var 05.30. De sa då att jag skulle stanna hemma ett tag och vänta på att värkarna skulle bli ännu starkare. Jag försökte att vila lite, men klockan 06.30 satte jag mig i duschen en timme för att lindra smärtan i ländryggen. Under den här tiden packade Dan färdigt våra väskor och förberedde ifall vi skulle åka in.

 

När klockan var runt 08 hade jag så ont så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag tänkte att jag nog inte öppnat mig så mycket, men ville i alla fall få en sovdos om jag skulle stå ut med värkarna. Så vi ringde förlossningen igen och fick åka in på en undersökning.

 

Här hade vi precis fått ett rum och jag andades igenom värkar i väntan på att bli undersökt. Efter en kort stund kom en barnmorska in och konstaterade att jag redan var fyra centimeter öppen och vi fick stanna. Fyra centimeter?! Jag var chockad och så inställd på att endast vara öppen 1-2.

 

"Jag vill ha epidural!" utbrast jag. Jag var så trött på att ha ont fast att jag egentligen inte haft värkar så länge. För mig var dessa värkar det värsta under hela förlossningen. Vet att det kan vara så olika, och jag fick aldrig uppleva krystvärkar och vet därför inte hur jag hade tagit dem. Men dessa var bara en pina som blev starkare och starkare. "Du kanske vill testa att bada först?" frågade min barnmorska. Jag var skeptisk, men tänkte ja varför inte.

 

Jag och Dan blev då visade till ett litet rum med ett badkar. Detta var så mysigt! De försökte verkligen få till en spakänsla och gav oss juice och kom med mackor. Här satt jag och tog värkar i nästan 1,5 timme. Att bada lindrade värken i min ländrygg och jag kan verkligen rekommendera det. Jag och Dan satt och pratade och skojade och passade på att höra av oss till nära och kära för att informera att allt hade startat.

 

När jag kände att värkarna blev starkare bad jag min barnmorska om epidural igen. Jag gick upp, Dan hjälpte mig att klä på mig och så gick vi tillbaka till vårt rum. Runt klockan 13.30 kom narkosläkaren och satte epiduralen och all smärta försvann. Tyckte att detta var livet och passade på att äta och vila. Vid denna tiden var det också skiftbyte och jag fick en ny barnmorska. Vi gick igenom mitt förlossningsbrev och jag berättade att min största rädsla var att få ett urakut kejsarsnitt. Jag ville absolut inte bli sövd.

 

Timmarna gick och här går allt ihop. Jag vet att jag efter epiduralen var cirka 7 cm öppen. Jag fick paj att äta till middag och timmarna bara sprang förbi. När jag var 9 cm öppen så sa min barnmorska att vi borde ta fostervattnet för att påskynda det hela. Sagt och gjort och oj vad mycket vatten som kom.

 

Efter att ha tagit vattnet så kände barnmorskan efter Frans huvud och märkte att han satt lite annorlunda. Hon sa att "hon inte riktigt känner fontanellerna". En förlossningsläkare kom in och tog ett mjölksyreprov på Frans hjässa för att se hur stressad han var. 1,1 var provet, vilket var lågt och fint. "Under 4 är bra" sa läkaren.

 

Jag var uppe och gick, testade att sitta på pilatesbollen och gjorde allt möjligt men ändå öppnades jag inte den sista centimetern. Förlossningsläkaren tog ett nytt mjölksyreprov på Frans hjässa och det låg på 1,6.

 

När klockan var 21.30 var det skiftbyte igen, jag fick en ny barnmorska, ett nytt team och vi gick igenom förlossningsbrevet igen. Vi pratade om att jag var öppen för kejsarsnitt, men ville verkligen inte bli sövd. Jag var fortfarande bara 9 cm öppen och vi tog beslutet att sätta in värkstimulerande. Efter någon timme så ville barnmorskan "trycka undan" den sista centimetern med sina fingrar istället. Kan vara att jag hade öppnat mig till 9,5 här och att det bara var en liten bit de skulle trycka bort. Aj säger jag bara. Min nya barnmorska kände på Frans huvud och konstaterade även hon att hans huvud satt lite annorlunda.

 

För att få Frans längre ner i kanalen och få hans huvud att hamna "rätt" gjorde jag något som jag har för mig heter Swinging baby – en massa akrobatiska övningar som liknar yoga. Detta hjälpte inte. Frans satt fortfarande fast.

 

 

Förlossningsläkaren kom in på nytt och tog ett mjölksyreprov. Den här gången låg det på 3,7. Jag blev orolig och frågade om vi inte skulle göra ett kejsarsnitt istället. Men jag var ju 10 cm öppen nu och det var så nära. Teamet tyckte att vi skulle vänta lite till och se om jag kunde få igång krystningsfasen. De var inte oroliga och då behövde inte jag vara orolig. Vi stängde av det värkstimulerande och jag och Dan fick vila lite. Nu var klockan sent, runt 01 på natten den 28 november.

 

En timme senare kom min barnmorska in igen och vi bestämde oss för att sätta igång det värkstimulerande igen och försöka få igång krystningsfasen. Nu var jag helt slut och visste inte om jag skulle orka. Men vi bestämde oss för att ge det 30 minuter – "30 minuter och sedan går vi vidare på annat sätt" sa min barnmorska.

 

I 30 minuter höll jag på att krysta utan att något hände. Jag tryckte och tryckte men Frans rörde sig inte. Förlossningsläkaren kom in igen, tog ett nytt prov och nu låg det på 5,7. "Nu blir det kejsarsnitt" sa hon och jag bröt ihop. Kanske på grund av lättnad, men också oro. Det blev så definitivt helt plötsligt.

 

Jag fick hoppa upp på en brits nästan direkt och blev utrullad. Dan följde med en undersköterska in i ett rum bredvid mitt operationsrum. Inne i operationsrummet försökte de sätta en ryggmärgsbedövning så att jag skulle kunna få ett vaket kejsarsnitt. De stack mig en, två, tre gånger och det gick inte. Förlossningsläkaren sa att barnet måste komma ut innom 11 minuter och när fjärde gångens försök att sticka mig misslyckades fanns det inget val – jag blev tvungen att sövas.

 

Dan har berättat att han satt i rummet intill och märkte hur stämningen ändrades. Det kom fler och fler läkare in och de informerade honom att jag behövde sövas. Plötsligt sprang de ut med Frans. Han skrek inte och rörde sig inte, men som jag förstår det fick han hjälp med andningen och därefter började han skrika. Dan fick klippa i den redan klippta navelsträngen och sköterskorna kramade om och gratulerade honom. Frans hade lite lågt blodsocker och blev därefter inskriven på Neonatal.

 

I efterhand förklarade förlossningsläkaren att Frans satt fast och att de hade svårt att få ut honom. De behövde skära i min livmoder flera gånger och sedan dra ut honom. När Frans var ute ville min livmoder inte slappna av. Den var trött och spänd efter att ha varit igång så länge och ville inte krympa. De hade svårt att sy igen den och under den här tiden förlorade jag 2,5 liter blod.

 

 

Hur avslutar man ett sånt här inlägg? Det finns såklart många frågor. Vad hade hänt om vi gjort kejsarsnitt tidigare? Satt Frans fast redan då? Det vet vi inte, men läkarna tror det. Jag är i alla fall tacksam för att allt gick bra till slut. Uppföljningen har varit jättebra och allt har tagits på stort allvar med diverse uppföljningssamtal. Det var liksom ingens fel. Jag gjorde allt jag kunde och läkarna gjorde det de tänkte var bäst. Det var ju så nära. Hade han inte suttit fast så hade det säkert blivit en vanlig förlossning.

 

Min återhämtning har också varit bra efter att jag kom hem och snittet har läkt fint. Både jag och Frans mår bra och det är såklart huvudsaken. <3

 

Inlägget om dagarna på BB hittar ni här.

Åh va din förlossning liknar min, vilka kämpar vi är!! Jag var dock öppen 10cm och fick krysta i timmar, testa sugklocka innan de tryckte på katastroflarmet. Allt gick så snabbt så att jag knappt hann förstå något.
Jag fick till råga på allt också livmodersinfektion och fick ligga inne en vecka med antibiotika, vilket upptäcktes först när vi fått åka hem.

Det värsta för mig var att höra min sambo berätta för vänner och familj om första ögonblicket han fick träffa vår dotter. Det var min målbild under förlossningen och det gör mig så ledsen att jag missade det.

Nu när jag ser tillbaka på min förlossning 4 månader sedan är jag bara tacksam. Tacksam över vår sjukvård som fick ut vår dotter. 

Vilken superkvinna du är! 💪💪💪

Men undrar vad som menas med att det inte går att sticka? Går inte nålen in eller vad är det som inte går? 🙈 Låter kanske som en dum fråga 🙈 jag ska göra kejsarsnitt i juni🙏

Tack för att du delar med dig! Bra kämpat! Beklagligt att det tillslut blev kejsarsnitt och att du blev sövd. Glad att allt gick bra trots allt och att du och Frans mår bra.
Jag kan delvis relatera då min förlossning avslutades med akut kejsarsnitt eftersom mina värkar inte kom igång och fostervattnet var missfärgat. Liksom du upplever jag att förlossningsvården liksom vården på neonatalavdelnibgen var bra.
Ta vara på dig och lilla familjen.
Kram

Så modigt och starkt av dig att berätta. Jag beklagar att det inte gick som du hade önskat eller visualiserat. Men nu har ni ett helt liv med Frans attfylla med minnen. ❤️

Tack för att du delar med dig! Det märks att du har en sund inställning till det hela även om du är besviken på vissa grejer. All lycka till framöver!