Min Svarta Blogg

Det var längesedan jag vaknade med dig vid min sida nu. Du går alltid upp två timmar innan mig för att du skall kunna spela ostört. Innan skolan slutade förklarade du för mig att vi skulle få mer tid för varandra, snart, när skolan var över. Så plötsligt släpptes Diablo 3, och nu sitter du endast fastklistrad vid datorn.

Jag drar i min lugg i spegeln och rynkar på näsan. Jag beklagar mig över att frisören klippte min lugg alldeles för kort och du säger att jag är fin ändå. Du säger att det spelar ingen roll hur frisören klipper min lugg, för jag blir aldrig nöjd ändå. Och så är det ju.

Jag tittar på ett avsnitt av "New Girl" och jag frågar dig om jag är lik Zooey Deschanel. Du svarar lite, fast att det inte alls är sant. Du säger det bara för att du vet att jag tycker att hon är så himla vacker och vill ha lika långt hår som henne. Du säger det för att göra mig glad.

Som när vi spelar par-spelet där vi skall svara på frågor om varandra, och du svarar rätt på nästan allt om mig. För att du känner mig så himla väl och kan mig innan- och utantill. Då blir man sådär glad inombords och tänker att här, precis här skall jag vara.

Idag fyller min absolut bästa vän år! När jag var 8 år frågade mamma och pappa mig och Sös om vi ville ha varsin katt. Vi jublade och ville inget hellre! Jag tror det var i April som vi hämtade hem henne. Jag hade pekat ut henne bara när hon var någon dag gammal och bestämde att hon skulle bli min. Zoegas Tusse Strandberg skulle hon heta och hon var den bästa katten i hela världen. Vi har varit med om mycket, hon och jag. Varje natt har hon legat under mitt täcke och spunnit, jag har fått ta med henne till veterinären när hon hade en stor böld på halsen och gjorde inget annat än sov och dessutom har vi flyttat tillsammans. Vi tog ett stort steg och flyttade ihop med Dan i lägenheten i Kävlinge. Men några sönderrivna väggar senare var hon tvungen att flytta hem. Det är bäst så. Men varje natt när jag skall sova saknar jag att ha henne ihopkurad tätt mot magen, spinnandes. Idag fyller hon 14 år, och jag hoppas att hon kommer att fylla många, många år till.

Idag är det Alla Hjärtans Dag och jag och Dan köper inga presenter till varandra. Det känns så överdrivet hela grejen egentligen, tycker jag. Dessutom är vi just nu fattiga som tusan. Men ett litet kort kan man alltid ge!

 

Speciellt om man tänkt skriva hur fin personen är eller hur mycket man älskar honom.

 

Alla lappar jag skriver till Dan lägger jag alltid vid hans skrivbord. Det är där han sätter sig först på morgonen nämligen. Nu skall vi snart äta en god middag! Plockmat!

Du klagar alltid på att jag inte diskar. Som att det är världens största problem. Trots att jag ha plockat undan hela dagen, bäddat sängen och rensat kattlådan. Du säger att jag aldrig diskar, fast att du vet att det inte är sant. Jag diskar ungefär lika ofta som du bäddar rent sängen eller torkar av dammiga ytor. Men det räknas liksom inte, så länge du diskar.

Ibland finns det inga ord. Inget man säger eller gör kan göra något åt det. Inget räcker liksom till. Inga handlingar kan skildra det man känner och det gör liksom lite ont i hjärtat när man tänker på det. Fast på ett bra sätt. Ibland bultar hjärtat lite extra och de där fjärilarna börjar flaxa i magen igen.

Ibland är det bara så. Efter tre år är det fortfarande så.

Klockan är ett. Jag ligger så långt ut i kanten på sängen som det bara går och kan inte somna. Ihopkurad i fosterställning. Mina fötter är kalla, fast att jag har tre täcken på mig. Morfars fötter var alltid kalla. Han sov till och med, med strumpor på. Jag lägger mig raklång och tittar upp i taket. Huvudet snurrar med tankar. Jag tittar sedan på dig. Du ligger där, på andra sidan sängen och sover. Sover som att våra liv inte vore en snöglob som precis har blivit skakad. För det är väl lite så det känns. När allt inte riktigt är upp och ned, men ändå rörigt. Som att någon har tagit vår värld och skakat om den, bara för att se om det kommer snö eller inte.

Jag somnar tillslut och vaknar klockan åtta av att du pussar mig hej då och säger att du älskar mig. "Jag älskar dig också", svarar jag.

Idag spenderar vi vår tre-årsdag med Toast Skagen-middag, mjukiskläder och jorden-går-under-filmer. Precis som vi vill ha det.

Idag är det tre år sedan. Tre år sedan du och jag låg i din varma säng, i din alldeles egna lägenhet i Kävlinge och pratade om våra känslor. Du trodde att vi redan var tillsammans och jag var inte säker på att du var kär i mig. Det är tre år sedan vi tittade varandra i ögonen och sa att nu är vi tillsammans. Tre år sedan vi bestämde att vi skulle vara tillsammans länge, flytta ihop och fira Jul ihop många år i rad. Det är sådant man kanske inte vet, men sådant man vill. Du var 24 år och jag var 18. Men kärleken har ingen ålder, sade vi och bestämde oss för att vara tillsammans. Idag, för tre år sedan.

Det var en vinterkväll, i Januari.

Det är morgon, men jag har ingen aning om hur mycket klockan är. Jag känner bara att det är ljust när jag ligger stilla i vår säng. Plötsligt känner jag ditt finger på min näsa. Ditt pekfinger som mjukt och sakta dras över mitt näsben ner mot nästippen och sedan upp igen. När jag öppnar ögonen ser jag dina blå ögon och ditt ruffsiga hår framför mig som bara vill säga God Morgon. Det är då jag vet att precis så här skall det vara, nu och för alltid.

Det är jag som är den mest romantiska i vårt förhållande. Det är jag som skriver små "God morgon"- och "Jag älskar dig"-lappar. Som överraskar med hemgjorda köttbullar och brunsås och dukar upp fint i köket. Som köper små presenter bara för att visa hur mycket Dan betyder.

Men det gör ingenting. För Dan är den som köper chokladbollar till mig när jag inte hinner hem från jobbet innan affären stänger. Han är den som alltid möter mig vid tågstationen när jag är på väg hem, trots att det inte är mörkt ute på kvällarna längre. Han diskar för att han vet att jag hatar det och dessutom lagar han den bästa köttfärssåsen någonsin. Vissa månader låter han mig låna från mitt sparkonto så jag kan köpa en fin klänning jag hittat, så länge jag lovar att lägga tillbaka pengarna när lönen kommer och det gör jag alltid. Han vet hur viktigt det är för mig att alltid känna mig fin.

Dan är den som säger att en dag skall vi gifta oss och skaffa barn, men inte riktigt än för det är vi inte mogna för. Jag älskar honom för den sanningen.

Idag fyller min älskade Dan 27 år. Jag är sjuk och han skall jobba. Men vi fick i alla fall äta frukost tillsammans och nu blir det lite TV-tittande.

Det känns som att det var igår han var 24 och jag var 18, och vi funderade på om åldersskillnaden skulle spela någon roll. Det gjorde det inte och kommer aldrig att göra.

Idag är jag lite sådär extra kär. Det är okej att vara det när man har en alldeles perfekt sambo som gör vardagen lite bättre. Dessutom skiner solen, och det är ju inte helt fel.

Jag vet att jag skriker på dig ibland, fast att jag egentligen inte är sur på dig. Du vet också, men har slutat att kommentera för du vet att jag blir ännu mer arg. Jag vet att du har fått stå ut med mig en del. Som när vi precis har haft pengar till hyran och tackar gud för jobb där man får mat, så har jag ändå kommit hem med kassar med klänningar som jag betalat med pengar som vi egentligen inte haft. Men jag har blivit bättre nu, det vet du om. Du är till och med lite stolt.

När jag har skrikit som högst på fester har du tittat på mig med en blick som säger att det är okej att vara osäker, du älskar mig ändå. Jag hatar att diska, och det vet du om. Kanske för att jag alltid har varit bortskämd och aldrig behövt göra mer än sätta tallriken på diskbänken. Men du hatar att rensa kattlådan och det gör ingenting, för jag har aldrig varit äckelmagad.

Du skrattar när jag tänker för lite och står ut när jag tänker för mycket. Du vet att ibland finns det inget mellanting och att allt brukar ordna sig ändå. Du vet att på vissa frågor vet jag redan svaret, men jag testar dig för att se om du kan dem med. Ibland är allt en gissningslek om klänningar och frisyrer, men så länge du bara håller med blir allt bra. Det vet du. Du vet till och med att jag behöver någon som kan alla svar på frågor jag inte ens har hört precis som du behöver någon som drar dig bort från datorn, ut till den riktiga världen.

Du har förlåtit mig när jag sagt och gjort dumma grejor och jag har förlåtit dig när du inte har gjort någonting. Men vi kompletterar varandra, det har du sagt. Och jag kan inte göra annat än att hålla med.

Jag var 18 år och trött på livet.
Jag hade precis tagit studenten och dumpat mitt ex för en kille som inte visste vad kärlek var. Det var september och tredje månaden av arbetslöshet. Min dröm var att jobba sena kvällar i klädesbutiker och få rabatt på allt jag ville ha.
"Jag har hört att Burger King söker folk" uppmuntrade min syster mig. Som att jag någonsin skulle vilja jobba där. Men visst, jag sökte jobbet och fick det.

Det var en torsdag kl. 14, det kommer jag ihåg. Jag stod i omklädningsrummet och satte på mig min svarta T-shirt och keps med en aning nervositet i kroppen. De visade mig sedan runt och presenterade mig för alla medarbetare. Där fanns en kille med det ruffsigaste hår jag någonsin sett som inte ville skaka min hand.
"Jag är kladdig om händerna" förklarade han.
Han var kort, smal och hade grönblå ögon. En aning oförskämd ansåg jag. Men en månad senare satt vi och kysstes på ett golv hos en vän med varsin cider i handen. Han följde inte med mig hem den kvällen, och jag följde inte med honom. Jag var kär och åkte hem för att sova i min egen säng, själv.

En månad senare var vi tillsammans och om en vecka firar vi två år. Det är konstigt hur tillfälligheter fungerar, men ibland gör dem en så himla lycklig.

"Du ska skriva en julklappslista!" utbrister jag och tar fram papper och penna.
"Nej, jag vill inte.." säger Dan.
"Men det måste du! Jag håller på att skriva min just nu."
"Men jag vet inte vad jag ska önska mig. Allt är för dyrt." försöker Dan.
"Inget är för dyrt! Man kan skriva vad som helst på sin julklappslista. Kolla här!" Jag fattar min penna och skriver "Snö" som tredjeplats på min lista. Dan tittar på mig och frågar;
"Var skall jag köpa snö någonstans, Sofie?"
Jag tittar på honom och ler.
"Hos Tomten, Dan. Var annars?"