Och jag är inte ens vegetarian.
Elsa Billgren har HÄR skrivit ett inlägg om mat. Kött och vegetariskt. Jag kan inte annat än att hålla med om exakt varje ord hon säger. Att livet är ett val, man själv gör och att man inte behöver vara annorlunda för att man väljer bort eller till något i sitt liv.
För att det är du.
Min telefon ringde och jag svarade direkt, för jag visste att det var du. Jag hade alltid telefonen med mig ifall att du skulle ringa. Det var maj-månad och sommaren hade inte kommit än. Våren låg i luften och jag spenderade många timmar på min balkong för att prata ostört med dig i telefon.
Det var ofta du grät när jag svarade och jag kunde inte göra någonting. För du bor i en annan stad än mig och bussarna hade slutat att gå. Det enda jag kunde göra var att svara i telefonen och låta dig gråta. För ibland är det vad som behövs. Någon som säger att det kommer att ordna sig men just nu hatar jag honom också, för din skull. Att det är okej att hata honom efter två år av kärlek.
Men så kom sommaren och du gråter inte längre när du ringer. Du har börjat le igen och saker är plötsligt roliga att göra. Du trivs i din nya lägenhet och vi träffas minst en gång i veckan. För dina sår håller äntligen på att börja läka och det ser jag på dig. Snart kommer du ha gått vidare och du kommer att vara stolt över att du ha gjort det. Att du har lyckats resa dig upp efter att någon har dragit bort mattan under dig. För du är stark. Kanske starkast i världen. Du kommer att fortsätta att ringa mig flera gånger i veckan, fast utan gråten i halsen och jag kommer alltid att svara för att jag vet att det är du.
Till Morfar.
Det är inte ofta jag pratar om dig. Vilket jag egentligen inte förstår. Kanske är det för att jag är rädd. Rädd för att det skall sticka till och göra ont långt där inne. Men när jag pratar om dig, så pratar jag alltid om dig med värme och som att det inte alls var längesedan vi sågs. Som att telefonen aldrig ringde den där dagen, för två år sedan.
Egentligen hade jag velat prata om dig varje dag. Jag hade kunnat säga att du var så himla duktig på att sjunga och att du kunde varje låt utantill. Jag hade kunnat skämta om att jag inte har ärvt dina gröna fingrar, för du var så himla duktig på att sköta blommor medan mina bara vissnar. Jag hade kunnat berätta att du fick mig att känna mig unik, som att jag var hur duktig som helst fast att jag egentligen inte är det.
Kanske pratar jag inte om dig för att jag inte vill bli påmind. För att jag helt enkelt inte kan förstå att vi aldrig kommer att träffas igen. Kanske för att jag fortfarande längtar efter att få höra dig sjunga på min födelsedag, fast att jag vet du inte kan göra det. Men jag vill vara glad när jag tänker på dig. Jag vill skratta till gamla minnen och känna att jag är så oerhört glad över den tid vi hade tillsammans. Jag vill inte lyssna på Mikael Wiehe och fälla tårar för att du inte sitter här bredvid mig idag. Jag vill acceptera. För det hade du velat, det vet jag.
Men jag kan inte hjälpa att jag vissa dagar saknar dig så mycket att det gör ont i magen. Ungefär som idag.
Med sjuttio stycken klänningar i garderoben.
Jag har inte handlat en klänning på säkert en månad. Inte för att jag inte har handlat några kläder. Nej, nej. Jag har handlat massor av blusar, linnen och tröjor. Så mig går det ingen nöd på. Men nu har det börjat klia i fingrarna och "Du behöver inte fler klänningar"-argument fungerar inte längre. Jag måste köpa något. Jag måste, måste, måste, hör jag mig själv säga. Så jag och Dan har gjort upp en deal. Om jag inte handlar någonting nu, så får jag köpa TVÅ klänningar i september för då kommer vi att ha lite pengar över.
Så när jag inte jobbar, pluggar till min omtenta eller pratar med Sara i telefon så är jag inne på hemsidor och går igenom klänningar. Funderar på vilka som är fina nog att tillhöra min garderob. Jag har höga krav skall ni tro. De skall vara puffiga eller helt raka, helst vara i en rolig färg och inte sitta tajt om magen. Jag vill inte köpa någon som påminner om en klänning jag redan har. Det är slöseri. Precis som att det inte vore slöseri överhuvudtaget. Jag vet ju det, att jag inte behöver ett enda klädesplagg till i min garderob. Men vad spelar det för roll när det kliar i fingrarna och ögonen ser glitter och glamour? När känslan av att bära en nyköpt klänning gör världen lite bättre och mig lite vackrare? När en klänning får mig att bli mer självsäker och skapar mig en identitet?
Skapar mig en identitet. Ja, precis så känns det. Om jag är nöjd med det jag har på mig så är jag nöjd med mig själv. Det handlar inte om att vilja ha det nyaste i klädesbutikerna eller att ha det dyraste märket. Det handlar egentligen inte ens om klädesplagget i sig, utan känslan man får av det. Känslan man inte får när man bär klänningen en andra eller tredje gång, utan den känsla man får när klänningen är helt ny och man bär den för första gången.
Här om dagen började det att klia i fingrarna så mycket att fönstershoppa inte längre fungerade. Jag var tvungen att ha något. Då satte jag mig i soffan och tittade på "En shopaholics bekännelser". I slutet av filmen frågar Luke huvudrollsinnehavaren Rebecca varför hon shoppar och hon svarar "When I shop, the world gets better, the world is better. And then it's not anymore. And then I have to do it again". Och jag tänkte att herregud, det är ju så det är.
Vad jag gör idag.
Idag vaknade jag upp utmattad och lycklig. Den där klumpen som fanns i min mage helt utan orsak, har äntligen släppt och jag har precis kysst Dan hej då. För han skall jobba hela kvällen och jag skall sitta instängd i vår lägenhet och göra ingenting. Men det gör mig inget. Jag äter nudlar för fem kronor, lär mig skillnad på vektorgrafik och objektgrafik och tänker att den här gången skall jag minsann få godkänt på tentan. Och när jag blir yr i huvudet av all information sätter jag mig vid datorn eller TV:n och slappnar av.
För jag är så himla nöjd idag, utan någon särskilt anledning.
Word.
Sofie : Ibland försöker man vara unik, så mycket att man endast blir vanlig.
Dan : Jag tror att du tänker för mycket.
...
Allt är bra, så varför har jag så himla ont i magen?
Skrivkramp.
Jag har inte skrivit en text på länge nu.
Jag vet egentligen inte varför, det har bara blivit så.
Jag hade kunnat skriva om hur lycklig och kär jag är, eller hur fruktansvärt arg jag är på dem som sårar de finaste personerna i mitt liv. Jag kanske hade kunnat skriva att det inte gör något att det regnar, för vi ligger inne i soffan och tittar på en gammal film som är helt ny för oss. Kanske börjar jag få ångest för att skolan snart börjar, kanske är jag glad för att jag snart slipper jobba. Men mest hade jag kunnat berätta om alla kläder jag köpt och hur mitt beroende alltid växer sig större till hösten, eftersom det är då de finaste blusarna och shortsen kommer. Eller också är det bara så här livet är just nu. Inte berusande glatt men inte heller deprimerande eller ledsamt. Utan en helt vanlig vecka med fina fredagar och lördagar. Helt enkelt.
Ett inlägg såhär mitt i allt.
Oh. Det gör så himla ont i mig när jag läser sådant här. För även om jag inte känner så nu, så har jag gjort det för längesedan. Så himla längesedan, och jag hoppas att jag inte behöver vara med om något sådant på ett tag till.
Idag står jag på mina knän.
Igår låg jag på botten. Jag ville bara lägga mig på badrumsgolvet, precis som Izzie i Grey's Anatomy, och inte resa mig förrän jag var redo. Idag har jag rest mig upp. Eller åtminstonne står jag på mina knän. Det är en konstig känsla, att ena sekunden tycka något är otroligt vackert och älska livet för att sedan andra sekunden titta sig i spegeln och tänka att det räcker nu, att livet inte bara kan vara så här hemskt.
Jag är peppad, sporrad som aldrig någonsin. Tänker att jag ska ta tag i min utbildning och bli den bästa projektledare som världen har skådat. Men plötsligt känner jag att det inte spelar någon roll, livet spelar oss ändå ett spratt i slutändan. Ser oss som marionetter som är roliga att leka med.
Idag är jag lite som en låt. En låt med en glad melodi men med sorgsen text. Lite så ungefär.
Idag är jag ledsen.
Idag är jag ledsen.
Imorgon skall jag ta tag i mitt liv. Jag skall klippa mitt hår och läsa inför tentan. Jag skall köpa tulpaner och sätta i en vas. På kvällen skall jag laga en nyttig middag med en god sallad.
Men idag är jag ledsen.
Tanken av att jag aldrig mer kommer att få prata med en av de viktigaste personerna i mitt liv, gör mig fruktansvärt frustrerad och någonstans känns det som att min sorgeprocess inte riktigt är avslutad. Kanske har gamla sår rivits upp utav barndomsfilmer och fotografier. Kanske är det psyket som säger att man inte kan förneka och låtsas som att ingenting har hänt.
Men idag har jag sjungit visor som får mitt hjärta att värka och när jag inte har kunnat hela texten har jag blivit frustrerad. Jag har gått igenom minnen och försökt samla tankarna. Försökt att acceptera.
Idag är jag arg, frustrerad och har ångest. Idag är jag ledsen.
Imorgon skall jag ta tag i mitt liv. Jag skall klippa mitt hår och läsa inför tentan. Jag skall köpa tulpaner och sätta i en vas. På kvällen skall jag laga en nyttig middag med en god sallad.
Men idag är jag ledsen.
Tanken av att jag aldrig mer kommer att få prata med en av de viktigaste personerna i mitt liv, gör mig fruktansvärt frustrerad och någonstans känns det som att min sorgeprocess inte riktigt är avslutad. Kanske har gamla sår rivits upp utav barndomsfilmer och fotografier. Kanske är det psyket som säger att man inte kan förneka och låtsas som att ingenting har hänt.
Men idag har jag sjungit visor som får mitt hjärta att värka och när jag inte har kunnat hela texten har jag blivit frustrerad. Jag har gått igenom minnen och försökt samla tankarna. Försökt att acceptera.
Idag är jag arg, frustrerad och har ångest. Idag är jag ledsen.
Med en enkel tulipan.
Du låg på soffan och vilade och jag satt på golvet nedanför. Jag hade på mig en svart klänning och du hade frågat om den var ny. Det gjorde du alltid, frågade om mina kläder var nya och du hade alltid rätt.
Det var en sen kväll i Oktober och jag berättade om min och Dans nya lägenhet. Vilka blommor vi skulle ha och vilken färg våra tapeter hade. Jag berättade att du måste komma och hälsa på, senare. Senare när allt är bättre. Du andades tungt och sade att det skulle du göra.
Jag var ledsen. Det var vi alla. Men det höll på att bli bättre nu, så egentligen fanns det ingen orsak att vara ledsen. Du tittade på mig och tog min hand. "Du får inte vara ledsen, Sofie. För om du är ledsen så är jag ledsen". Jag torkade bort en tår på kinden. "Okej", svarade jag.
Grattis på födelsedagen, Morfar. Idag skulle du fyllt 72.
Jag vet inte.
Någonstans intalar man sig själv att det räcker nu. Men det gör det inte, innerst inne ändå.
Rastlösheten.
Jag vet inte vad jag vill längre. Eller vad jag känner. Allt är en enda röra, samtidigt som att allt är hur klart som helst. Jag vill släppa allting, åka till Frankrike och plugga samtidigt som att jag bara måste dekorera om vår lägenhet. Jag vill hoppa av skolan och börja jobba igen, fast ändå är studera allt jag vill. Jag vill ta dig i handen, flytta till Stockholm och börja ett helt nytt liv, men ändå kan jag inte tänka mig ett annat liv än just detta.
Jag blir frustrerad och irriterad. Men ändå är det precis så som vi vill ha det. Det liv vi alltid tänkt oss. Precis så här, fast ändå inte. På något sätt.
Kanske om några år.
Jag vill ha ett hus. Ett trähus med två våningar. Det skall vara vitt med blåa knutar och svart tak. Det skall inte ligga mitt i en stad, men heller inte alltför långt ut på landet. Köket behöver inte vara alltför stort, så länge vi har en matsal där vi kan äta. Sovrummet skall vara stort, luftigt och ljust med stora fönster.
På ovanvåningen skall vi ha minst två rum och ett vardagsrum. Där skall barnen få sova. På nedanvåningen vill jag ha ett eget litet rum. Ett rum klätt med bokhyllor och framför ett stort fönster skall mitt skrivbord stå. Där skall jag få skriva. Skriva om precis vad jag vill. Jag skall sitta i min antika fåtölj och känna att så här skall livet vara. Precis så här.
På ovanvåningen skall vi ha minst två rum och ett vardagsrum. Där skall barnen få sova. På nedanvåningen vill jag ha ett eget litet rum. Ett rum klätt med bokhyllor och framför ett stort fönster skall mitt skrivbord stå. Där skall jag få skriva. Skriva om precis vad jag vill. Jag skall sitta i min antika fåtölj och känna att så här skall livet vara. Precis så här.
Jag älskar..
- Dans underbara brorsbarn som har varit här och lekt idag. Hos faster Sofie får man äta kakor och hoppa i sängarna förstår ni.
- Denna veckas ICA-reklam. Haha.
- Att jag har en syster som kan sy. Passar perfekt när man råkat köpa en klänning i fel storlek!
- Att min ångest för skoluppgiften, "Införsäljning av en produkt", börjar försvinna. Den kommer säkert tillbaka imorgon.
- Att jag har varit ledig idag och är det imorgon också. Yey!
- Denna veckas ICA-reklam. Haha.
- Att jag har en syster som kan sy. Passar perfekt när man råkat köpa en klänning i fel storlek!
- Att min ångest för skoluppgiften, "Införsäljning av en produkt", börjar försvinna. Den kommer säkert tillbaka imorgon.
- Att jag har varit ledig idag och är det imorgon också. Yey!
Det är en jobbig dag idag.
Idag är jag ledsen och jag vet inte varför.
Jag saknar morfar mer än någonsin och jag förmår mig egentligen inte att skriva hur jag känner. Jag vill, men jag kan inte.
Vissa dagar är väl så.
Jag saknar morfar mer än någonsin och jag förmår mig egentligen inte att skriva hur jag känner. Jag vill, men jag kan inte.
Vissa dagar är väl så.
Idag hatar jag..
- Folk som ALLTID lyckas hitta fina klänningar i second hand-butiker för bara någon hundralapp. HUR?!
- När man tror att man är duktig, har skrivit två av uppgifterna på hemtentan och upptäcker sedan att man måste lyckas skriva 500 ord till på den sista uppgiften för att komma upp i önskad storlek.
- Att min näsa rinner snor och att jag inte kan snyta mig mer för att min näsa är så torr.
- Att alla serier har uppehåll nu. Kom igeeeeeen.
- Att Januari är den fattigaste månaden någonsin.
- Att jag måste stå upp inför 30 personer och sälja in någonting och Dan låter mig inte strunta i det. Oh.
Det är synd om mig idag.
- När man tror att man är duktig, har skrivit två av uppgifterna på hemtentan och upptäcker sedan att man måste lyckas skriva 500 ord till på den sista uppgiften för att komma upp i önskad storlek.
- Att min näsa rinner snor och att jag inte kan snyta mig mer för att min näsa är så torr.
- Att alla serier har uppehåll nu. Kom igeeeeeen.
- Att Januari är den fattigaste månaden någonsin.
- Att jag måste stå upp inför 30 personer och sälja in någonting och Dan låter mig inte strunta i det. Oh.
Det är synd om mig idag.
Sådan himla ångest.
Nej, det blev inget pluggande idag heller. Skit också. Jag skall försöka sälja in en idé eller en produkt inför 30 personer i skolan, alltså halva klassen. Jag hatar sådant och är jättenervös. Kan inte ens sätta igång med uppgiften. Vill helst strunta i hela grejen. Dan säger att jag får kämpa på. Men detta är faktiskt något utav det värsta jag vet.
Nej. Vill inte. Vill inte. Vill inte.
Nej. Vill inte. Vill inte. Vill inte.
Förresten..
Vems idé var det att ge ut lönen dagen innan Julafton?! Sjukt idiotiskt! Även om jag förstår att det har med röda dagar att göra, så anser faktiskt jag att jag kan få min lön idag! Det är ju sjukt stressigt att köpa de sista julklapparna på lillejulafton!
Tror inte mina nära och kära uppskattar smutsig disk i julklapp? Det är nämligen sådant jag har gott om.
