Allt som går upp, måste också komma ner.
Jag har en sådan dag idag. Det var längesedan nu, men de kommer ibland. En sådan dag när man liksom är rastlös och fruktansvärt trött samtidigt och där ingenting riktigt duger. Ingenting är riktigt roligt och även om det finns saker som man borde göra, så gör man inte dem. Om man dessutom mot all förmodan skulle försöka ge sig på att skriva det där elendiga dokumentet, så blir det ändå inget bra. Och jag är rastlös, så fruktansvärt rastlös. Men jag orkar ändå inte göra någonting, utan istället tittar jag på klockan och låter tiden ticka iväg.
Ibland får jag höra att jag alltid är glad. Jag är alltid glad och jag är alltid trevlig. För hur skulle man någonsin kunna tycka illa om mig? Jag svarar alltid med att det är bara personer som inte känner mig som faktiskt säger så. Personer som inte har umgåtts med mig tillräckligt länge för att se mig bli rasande över småsaker. Arg över att en fest inte blir lika lyckad som jag tänkt mig eller arg för att jag helt enkelt har en dålig dag. För även glada personer har dåliga dagar. Allting som går upp måste någon gång komma ner, är det inte så? Även humöret.
Idag är en sådan dag. En dag där inget längre är rationellt och allting är tråkigt. Så här sitter jag, med mitt dokument om hållbar utveckling och försöker skriva två sidor om miljöekonomi. Även om det imorgon kommer att vara intressant, så är det idag det mest tråkiga i hela världen.
Så var det måndag igen.
Så var det måndag, och jag gör allt för att komma ihåg hur man andas. Ett andetag i taget, för att sakta men säkert hålla huvudet ovanför vattenytan. Andas och trampa vatten med benen, det klarar du Sofie. Du KAN göra båda sakerna samtidigt. Du MÅSTE göra båda sakerna samtidigt.
Två hektiska veckor till. Bara två veckor till. Andas och trampa.
Jag tillhör inget fack.
Mitt namn är Sofie Strandberg. Jag är 23 år gammal och är uppvuxen i Löddeköpinge. Men vem är jag egentligen?
Jag var ganska bortskämd när jag växte upp. Eller ja, så bortskämd man kan bli med tre andra syskon. Allt har såklart en gräns. Jag fick ingen moped i födelsedagspresent utan fick själv spara ihop om jag skulle ha någon, medan mina föräldrar gladeligen betalar mitt körkort. Jag växte upp i en villa med stor trädgård och pool. Mina föräldrar körde mig ofta dit jag ville och om det regnade så behövde jag inte cykla ner till köpcentret. Så var det. Jag är en ganska bortskämd person. Men också en person som inte tycker om att ta något för givet. En person som vet att man säger tack och frågar först innan jag tar den sista potatisen. Bortskämd men artig helt enkelt. Det är så jag har blivit formad.
Det värsta jag vet är när någon försöker sätta in mig i ett fack. För vilket fack tillhör jag egentligen? Anser jag att jag tillhör den övre klassen som dricker rödvin ur speciella vinglas från ett märke jag inte ens kan uttala? Eller är jag en sådan där vegetarian som lyssnar på Bob Marley och tjatar om feminism? Kanske är jag en hårdrockare som endast klär mig i svart, har tatueringar överallt och röker minst ett paket cigaretter om dagen? För så är det ju. Man kan inte vara det ena utan att vara det andra. Det vet ju alla, eller?
Mitt namn är Sofie Strandberg. Jag är artig och bortskämd, smart men inte alls allmänbildad. Jag kan enkelt tala om för dig vilket bildformat du inte skall använda om du vill ha bra kvalitet på ditt fotografi, men har inte den blekaste om när Apple ger ut sin senaste telefon. All musik är bra enligt mig. She & Him, Håkan Hellström, Rolling Stones, Bruce Springsteen, Elvis men också Bruno Mars och Fun är artister som jag tycker är bra. Vegetarian är jag minsann inte, även om jag endast äter kött tre gånger i veckan. Jag tycker om att klä mig efter 60-tal men kan lika gärna ha på mig svarta jeans och en svart T-shirt. Jag har inga tatueringar och min navelpiercing tog jag ut när jag fyllde 20. Jag är snäll, trevlig och tycker om att vara social med fina personer. Men jag är också självisk, envis och blir ganska lätt irriterad.
För jag vet vem jag är och jag kan minsann berätta att jag tillhör inget jäkla fack.
När marken känns lite tryggare.
Så sitter jag fastspänd. Jag är rak i ryggen och känner hur planet går fortare och fortare. Jag trycks tillbaka i sätet och plötsligt lämnar vi marken. Planet lyfter. Jag trycker din hand hårdare och mina händer är alldeles svettiga. När jag tittar ut ser jag hur allt blir mindre. Husen, träden och bilarna, allt blir bara mindre och mindre. "Upp, upp" mantrar jag för mig själv medan flygplanet skakar. "Snälla, upp bara".
Så planas det ut och just då känns det inte som att vi sitter i ett flygplan, flera tusen meter över marken. Istället känns det som att jag sitter i en buss på väg till skolan. Just då går det bra. Då släpper jag din hand, knäpper upp bältet och beställer te av personalen. Just då är inte händerna svettiga och hjärtat sitter inte i halsen. Medan jag dricker min andra kopp te tittar jag ut över molnen som nu föreställer ett landskap täckt av snö och skidbackar. De små husen syns inte till längre. Det finns inget som längre påminner om att man faktiskt är i luften och lämnade den trygga marken för över en timme sedan.
Så är det dags för landning. Jag knäpper fast mig och kniper återigen din hand. Planet flyger in i ett moln och plötsligt ser vi ingenting. Ingen sol, ingen mark och inga hus. Just då hade jag gjort vad som helst för att se ett par miniatyrhus, träd eller bilar. Just då hade jag velat se vad som helst, förutom en tjock vit dimma. Men efter ett gupp och en kraftig inbromsning är vi nere på marken igen. Precis som att vi alltid har varit det. Precis som att vi aldrig lämnade den överhuvudtaget. Då skrattar jag åt mig själv.
För vad var det som var så himla farligt egentligen?
På mitt sätt.
Så kommer hösten och sommarens bekymmerslösa andning börjar ta slut. Examen börjar krypa närmare och med den även nya och oförutsägbara kurser. Jag känner i hela min kropp hur jag stelnar till och vill springa iväg. Hoppa av skolan, börja jobba igen och glömma bort allt som är tufft. Allt det där oförutsägbara.
Men jag har aldrig varit den som gett upp. Jag har aldrig varit den som hoppat över saker för att det är jobbigt. Jag har ställt mig upp och gjort mitt muntliga föredrag trots att hela min kropp skakar av rädsla. Trots att jag inte vill göra något annat än att gå därifrån och säga nej, jag vill verkligen inte göra det här. Nej, jag står kvar och gör det som krävs av mig.
Jag vet hur jag vill att min framtid skall se ut. Jag och Dan skall så småningom flytta till Malmö och bo där i ett par år. Men bara i ett par år. För sedan skall vi förlova oss, och eftersom både jag och Dan har tagit examen och fått våra drömjobb så kommer vi ha råd med precis de ringar vi vill ha. Min brudklänning skall vara 50-tals inspirerad och inte gå ända ner till golvet. På bröllopet kommer vi att dansa till "Moon river" av Andy Williams och jag kommer vara så himla glad för nu vet jag att det är han och jag för resten av livet. Därefter kommer vi att köpa ett hus på en lugnare plats och vi kommer ha mellan 1 till 3 barn. Jag kommer att älska mitt jobb och Dan kommer att älska sitt. Vi kommer att vara kreativa och framgångsrika, och när det sedan är dags att pensionera sig kommer vi att vara nöjda. Vi kommer att känna att vi har gjort precis det vi har velat göra. Vi kommer att ha gjort det på vårt sätt. Jag kommer att ha gjort det på mitt sätt.
Men detta kan bara hända om jag står kvar. Om jag inte springer iväg utan säger okej, om ni vill ha en muntlig redovisning så skall ni få se en riktigt ordentligt bra redovisning. Så jag går kvar i skolan. Jag läser miljöekonomi och grafisk affärsverksamhet samtidigt och är redo att möta nya utmaningar fast att jag egentligen är livrädd. För i slutet vet jag att jag egentligen vill göra det. Jag vill göra det på mitt sätt.
Fuck cancer.
Min farmor var en väldigt genuin människa. Hon var liksom en typisk farmor som gjorde hemgjord glass och serverade pannkakor till frukost. Hon hade pappas korpsvarta hår och hans mörkbruna ögon. Men självklart var det han som fick det från henne, och inte tvärtom. Jag var tio år gammal när min farmor dog i magcancer. Jag minns inte så mycket av det, bortsett från att ena dagen mådde hon bra och den andra låg hon på sjukhuset med alldeles gul hy. Jag kommer ihåg att pappa var på sjukhuset mycket och samtalet som kom när hon sedan hade somnat in. Hon drabbades tidigare och opererades, men fem år senare kom det tillbaka. Hon kunde inte vinna.
Tio år senare ringde telefonen igen. Jag satt vid köksbordet och åt frukost i vår gamla lägenhet i Kävlinge, snart redo för att bege mig till jobbet. Det var mamma som förklarade att de hade hittat en svart fläck på morfars lunga. Jag bröt ihop och tänkte att det räcker nu. Inget gott kan komma från cancer. Även om det var en hjärtinfarkt som till slut tog morfars liv, hade han redan varit med om nio turbulenta månader och lungcancer var en del av det.
När jag var tio år gammal förstod jag kanske inte vad det var för mörker som växte inuti farmor. Vad det var som tog henne, en liten bit i taget. Men idag vet jag bättre. Jag vet att detta är något hemskt som måste bort från vår planet och att vi visst kan göra skillnad. För ett par veckor sedan beställde jag en tavla och ett armband från ungcancer.se. Även om mina 220 kronor inte skapar ett botemedel, kan det vara lite hjälp på traven. Det är hemskt att förlora någon man älskar och jag vill aldrig att det skall hända igen. Fuck cancer.
Smaklig måltid.
Jag tycker om mitt jobb. Det gör jag. Jag tycker om att prata och vara trevlig. Jag får motion på jobbet och har trevliga arbetskamrater. Jag är den personen som frågar dig om du vill ha en dippsås till dina pommes eller om du kanske skulle vilja ha en stor cola. Jag är personen som tittar extra noga så att du inte får en oönskad gurka på din cheeseburgare.
Jag är en person som står i kassan och tar emot din beställning. Jag är här för att serva dig, inget mer. När jag jobbar på Din Sko är jag viktig för kunderna. Jag är den personen som står mellan dem och deras älskade sko. Utan mig skulle de aldrig fått tag på den eller veta hur de skall behandla skinnet så att det håller i evigheter. Jag är viktig och alla är trevliga. Men på en snabbmatsrestaurang fungerar det inte så. Ni är hungriga, jag förstår det. Men jag kan inte hjälpa att din mat tar två minuter. Jag kan inte hjälpa att den inte är klar än.
Jag är också en människa. Mitt namn är Sofie Strandberg och är 23 år gammal. Jag studerar till att bli en produktionsledare inom media, har två katter och en sambo. En dag vill jag gifta mig, skaffa tre barn och köpa ett hus på en ort där jag vill leva i resten av mitt liv. Jag är också en människa. Jag förtjänar inte arga svordomar eller en höjd röst. Jag är här för att göra din matupplevelse bättre. Förtjänar inte jag att bli bemött med samma trevliga beteende som du blir? Jag är endast här för att önska dig en smaklig måltid.
Cellprovstagning.
Egentligen är detta en personlig blogg och jag tycker inte om att berätta alltför privata saker. Men jag tycker att cellprovstagning är ett viktigt ämne och jag tänkte ge er en liten insikt i hur jag upplevde det.
Jag fick min kallelse ungefär en vecka efter jag fyllt 23. Först hade jag tänkt beställa tid direkt. Men dagar blev veckor och veckor blev månader och jag hade fortfarande inte beställt en tid för cellprovstagning. Mestadels för att jag trodde att det skulle bli en jobbig upplevelse. Men så började jag sätta mig in i sjukdomen cancer. Jag tittade på sorgliga youtube-klipp om unga pojkar som gått bort i cancer och läste information om vad man kan göra för att undvika det. En sak som jag kunde göra var att ta ett cellprov. Detta för att se om jag har cellförändringar och ta bort dessa. Så jag bokade en tid och idag gjorde jag provet.
Jag fick en väldigt trevlig barnmorska som gick igenom proceduren grundligt innan vi började. Jag var väldigt nervös och förväntade mig ett stort redskap som skulle dra ut stora delar av min livmodertapp. Men istället tog barnmorskan fram en liten gummiborste som skulle borsta av celler från livmodertappen. Hela mötet tog cirka 7 minuter och jag satt i stolen ungefär 2 av dessa minuter. Jag kände inte borsten alls och det gjorde inte ont. Jag skall inte ljuga, det var obehagligt och det kändes annorlunda. Men det gör alla gynundersökningar.
Jag berättar detta för att förklara att man inte bör skjuta upp provet. Man behöver inte vara rädd. Det är viktigt att ta hand om sig själv. Kanske kan min upplevelse få er att vara mindre nervös än vad jag var när jag fick brevet. För när allt kommer omkring, vad är egentligen två minuter i en obehaglig stol?
Det där med att vara student.
Idag är en sådan dag då jag är så himla trött på att vara fattig. Jag är så himla trött på det. Jag känner mig så fruktansvärt snål när jag inte vill lägga ut en massa pengar på utekvällar eller en taxi ner till stan. Jag är inte snål egentligen, jag är bara extremt fattig. Det är en vecka kvar till lön och mitt vardagskonto är nästan tomt. För det som inte går till mat, räkningar och busskort, det måste sparas.
Jag välkomnar sommaren mer än någonsin. Jag vill jobba mycket, tjäna ordentligt med pengar och kunna handla vilken klänning jag vill bara för att jag kan. Jag längtar tills jag får ett heltidsjobb helst på en reklambyrå, kan köpa en lägenhet i Malmö och kunna äta på restaurang även om det bara är onsdag. Jag saknar känslan jag hade innan jag började studera. Känslan att vara fri och inte så himla bunden som jag är nu. Utan känslan att kunna göra vad jag vill, bara för att jag känner för det.
Ett år till, det är allt jag har kvar. Ett år av äggmackor och halvfattiga tacosbord. Ett år av att endast välja de absolut viktigaste filmerna att se på bio, för att man inte har råd att se alla man skulle vilja se. Sedan kan jag leva livet igen, precis så som jag vill.
Så kramade jag en hand som inte kramade tillbaka.
Telefonen ringer på morgonen. Jag vet inte ens vilken tid det är, bara att det är tidigt och att jag fortfarande ligger och sover. Jag svarar och jag hör pappas röst. Den är stressad och ansträngd och säger att jag måste komma till sjukhuset i Kristianstad. Ett par timmar senare står jag vid en sjukhussäng och kramar en hand som inte kramar tillbaka. Pipandet från aparaterna tränger in i själen och jag får inte fram ett ljud. Istället kysser jag en varm panna och väntar på att tiden skall gå. Väntar på vad som skall hända.
Idag är det tre år sedan du lämnade oss, älskade morfar. Jag kommer aldrig att sluta sakna dig.
Vad jag vill bli när jag blir stor.
"Vad vill du bli när du blir stor?", frågar min syster medan vi bestämmer oss för vad vi skall leka. Jag har precis fyllt fem år och min syster fyller sju i augusti. Då börjar hon skolan. Jag svarar inte, då jag inte vet vad jag skall svara. Jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor. Min syster har dock alla möjliga idéer! Hon skall bli frisör, clown eller sitta i kassan på ICA. Hon vill jobba med allt som låter roligt. Eller i alla fall vad man tyckte lät roligt som liten. Jag vill dock inte bli stor alls. Jag vill alltid vara fem år gammal. För när man är fem år gammal är det okej att sova mellan mamma och pappa på nätterna, bara för att man är rädd för mörkret. När man är fem år behöver man inte tänka på pengar eller ansvar, utan bara på vad man vill göra just nu.
Men så börjar man växa upp och krav börjar ställas.
"Vad vill du jobba med när du blir äldre?" undrar lärarna när det är dags att välja vilken utbildning man vill ha. Det är viktigt att ha en vision. Att veta vad man faktiskt vill göra med sitt liv. Helt plötsligt vill jag bli advokat eller journalist. Jag vill jobba med att argumentera eller att skriva. Jag som femtonåring skall plötsligt bestämma hur hela mitt liv skall se ut och tänker inte alls på vad jag egentligen vill, utan vad som låter bra i andras öron. Så väljer jag den utbildning mina vänner väljer och efter tre år tar jag studenten. Nu är jag äntligen fri. Fri att jobba med precis det jag vill.
Men efter tre år inom restaurangbranschen känner jag att livet måste kretsa runt mer än halvfulla sockerskålar och hungriga gäster. Mitt liv måste kretsa runt någonting annat för att jag inte skall krackelera inombords. Idag är jag 23 år gammal och utbildar mig till produktionsledare inom media. Men vad jag vill bli när jag blir stor, har jag fortfarande ingen aning om. För någonstans är det svårt att ta det stora steget ut ur femårsåldern och börja ta ansvar. Att börja vara vuxen. Jag är fortfarande rädd för mörker och har ännu inte lärt mig att sova själv. Men kanske är det bara det stora steget ut i vida världen som är läskigt? Kanske är det bara just det som är jobbigt. För resten? Ja, det löser väl sig på vägen. Hoppas jag, i alla fall.
Imorgon så ordnar sig allt.
Just nu sitter jag hemma i en gammal träningströja och fryser som vanligt. Jag fryser alltid. Fast att jag har hundra lager kläder på mig och fast att elementen står på den högsta temperaturen. Idag har jag en sådan där jobbig ångest som fräter inuti mig och jag har ingen aning om varför. Kanske är det för att jag har så himla mycket att göra denna veckan och inte riktigt förstår hur tiden skall räcka till. Kanske är det för att jag är rädd för att jag inte skall få godkänt på min hemtenta och att mina svar inte är tillräckligt kreativa. Kanske har jag ångest för att det är slutet på månaden och för att bankkontot nästan är tomt då att jag vägrar ta av mina sparpengar. Kanske är det för att jag är ute och går hundra mil i veckan och inte äter något godis, men ändå inte förlorar de där två sista kilon.
Men imorgon så blir allt bra igen. Imorgon löser det sig. Då börjar jag morgonen med ett spinningpass, lagar finfrukost till Dan och sjunger "ja må han leva" och skriver sedan klart min förbaskade hemtenta. Sedan kan jag ta tag i veckans hemliga planer precis hur jag vill. Dessutom har jag redan tittat ut ett antal kurser jag vill läsa nästa termin. Så det ordnar sig kanske ändå. Imorgon så ordnar sig allt.
Vardagen.
Idag brister det lite.
Jag är hel. Fullkomligt hel. Fast ändå trasslar jag sönder inuti. Jag blir arg över halvfattiga tacosbord med få grönsaker och samma sås. Jag blir frustrerad när jag inte har pengar till saker jag vill köpa och inte ens att drömma sig bort genom att titta på klänningar hjälper.
Idag är jag trött. Fruktansvärt trött på att gå runt i samma hamsterhjul. Trött på att sitta fast. Så idag brister det lite. Idag är jag otacksam. Otacksam över min alldeles perfekta vardag.
En sådan där ångestdag.
Idag vill jag flytta.
Eller i alla fall göra om hela lägenheten.
Jag vill köpa nya kläder och klippa av mitt långa hår. Till och med min hårfärg som jag har haft i över två år är jag trött på. Jag vill ut och dansa samtidigt som jag vill sitta hemma och titta på film. Köpa ett nytt köksbord, ut och resa och börja jobba. Tusen tankar och väldigt lite ork.
Idag är det lite som en söndag för mig. Massor av ångest, tusen viljor och väldigt få svar. Ont i magen har jag dessutom. Ingen rolig dag, med andra ord.
När det inte är kul att leka längre.
Jag är en ganska velig person, jag erkänner det. Men jag har alltid vetat vad jag känner för saker och ting. Jag kände inte för att plugga direkt efter studenten, jag tyckte inte om att bo i Kävlinge och jag kände att det var dags att köpa en katt till. Jag har alltid vetat hur jag känt för människor. Tycker om, tycker inte om, avskyr och älskar. Jag har alltid vetat och har alltid vetat varför. Jag är den som kan tala om mina känslor och liksom analysera varför jag känner som jag gör.
Men plötsligt vet jag ingenting längre. Ingenting är roligt och jag vill bara sluta. Sluta, som att livet vore en lek som man bara kan hoppa av när det inte är roligt längre. Sätta sig i ett hörn och vänta tills det plötsligt blir roligt igen. Så många saker och viljor snurrar i mitt huvud och jag har inte alls något konkret att ta på. För första gången på väldigt länge vet jag inte alls vad jag känner. Inte alls. Jag vill bara sitta här i mitt hörn och vänta tills det blir roligt att leka igen.
Det där med att äta kött.
Jag älskar mat. Det är väldigt lite saker jag inte äter och inte tycker är gott. Saker som broccoli och blodkorv får gärna stå på menyn, men inte tillsammans kanske.
Jag älskar kött. Fisk, oxkött, fläskkött och räkor äter jag med glädje. Jag är inte den som bryr mig om vart det kommer ifrån eller hur dyrt det är. Jag äter det ändå. Men även om jag älskar kött äter jag minst en vegetarisk rätt i veckan. Inte för att jag har bestämt att det skall vara så, utan för mig är det så himla självklart att man skall få äta det man är sugen på. Ena dagen kanske jag vill ha bakad potatis med keso till middag, medan en annan dag tycker jag att fläskfilé med potatisgratäng är mer passande. För mat är så himla gott, och för mig spelar det liksom ingen roll om det är kött eller inte.
Jag glömmer alltid bort att min kollega på jobbet är vegan. Inte för att jag tycker att det är konstigt eller annorlunda, utan för att jag tycker att det är så himla självklart. Varför skall hon inte få bestämma själv vad hon vill stoppa i sin mun? Det är först när jag börjar fråga henne om hur hon tillagar sin julskinka och jag ser hennes hulkande, som jag blir påmind. Samtidigt älskar jag att höra henne prata om varför hon inte köper skinnskor och att det är så himla synd om djuren när de slaktas för sitt skinn.
För jag tycker att det är så himla viktigt att varje person skall få bestämma själv vilka riktlinjer de vill leva efter eller vad man vill äta till middag. Jag? Jag äter det jag är sugen på och struntar i om det är köttbullar eller en vegetarisk gryta gjord på cocosmjölk och blomkål.
Att prata om dem man älskar.
Jag har precis lyssnat på ett utdrag ur Elsa Billgrens sommarprat. Hon pratar om sin bästa vän Caroline, som tog sitt liv när hon var 21 år gammal. Det är så fruktansvärt fint hur hon formulerar meningarna och det gör ont i hjärtat när jag lyssnar på det.
På något sätt relaterar jag till min morfar. Morfar är den viktigaste personen som jag någonsin har förlorat. Han fyllde mitt liv med glädje och skratt. Jag kommer ihåg en släktmiddag efter att han hade blivit sjuk. Han låg och vilade sig i soffan. Jag satt framför honom på knä och pratade om min och Dans nya lägenhet, vilka blommor vi hade köpt och att han snart måste komma och hälsa på. Jag började gråta och höll mina händer för ansiktet. Han tittade på mig och sa "Sofie, du får inte vara ledsen. För om du är ledsen så är jag ledsen.". Och så var det inte mer med det. Jag torkade tårarna från kinden, höll hans hand och bytte samtalsämne.
Men plötsligt en dag så fanns han inte längre. En av de viktigaste personerna i mitt liv hade försvunnit och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Hur jag skulle fortsätta eller hur vardagen skulle se ut nu, var för mig ofattbart. Det tog lång tid innan jag kunde börja prata om honom igen. Det tog lång tid innan det slutade hugga i mitt hjärta så fort jag nämde hans namn. Jag tryckte in alla känslor långt in i bröstet och försökte att glömma bort dem. Försökte att glömma bort honom.
Idag pratar jag om honom med glädje. Jag skrattar åt minnen och säger gärna hans namn mer än en gång per dag. För jag tycker att det är så himla viktigt att prata om dem man förlorat. Att prata om dem man älskar. För visst älskar jag honom, min fina älskade morfar, och för mig är det viktigt att han inte blir bortglömd.
När klänningarna inte längre blir burna.
Klockan är halv tolv och jag står på busshållsplatsen och väntar.
Jag tittar ner mot fötterna och drar lite i mina svarta, korta shorts.
Varför tog jag inte jeans?
Under shortsen har jag ett par svarta strumpbyxor i 100 den och är inte alls genomskinliga. Jag drar lite till i shortsen. Oh, varför kunde jag inte ta på mig jeans?
För två år sedan kunde jag inte bära något annat än klänning.
Jag tyckte jeans var tråkigt och hade kanske två par i min garderob. Att mina lår är fylliga och klänningarna korta, det brydde jag mig inte om. För det var så himla tråkigt med jeans. Idag går jag runt i oversized tröjor och jeans med högmidja, och avundas de som bär kjol. Tjejer som kanske har en storlek större än mig springer runt i korta kjolar och fina blusar, och jag rättar till min oversized tröja för att se till att den inte slätar sig runt magen. För det är så himla hemskt att visa sina former. Att visa att min mage inte är platt.
När klockan var tio var det dags att klä på sig för skolan.
Jag hittade ett par korta, svarta shorts i garderoben och tänkte att idag kanske jag kan ha på mig strumpbyxor. Det är ju bara en föreläsning trots allt. Men nu står jag här på busshållsplatsen, väntandes med klumpen i magen. Varför kunde jag inte bara ta på mig ett par jeans?
Hur det ligger till just nu.
- Jag har precis bokat en resa till Stockholm! Jag åker tillsammans med mina kusiner, min moster och mormor i december för att hälsa på min kusin Caroline som bor där. Resan upp kostade runt 300 kronor och resan ner kostade exakt 200. Som hittat tycker jag.
- Förra veckan var det ganska lugnt i skolan. Typ en mellanperiod där man egentligen inte behöver göra något, bara om man vill vara ute i god tid. Denna vecka har vi massor att göra dock. Så jag kanske skulle påbörjat några av de där sakerna förra veckan ändå. Men det är alltid lätt att vara efterklok.
- Jag vill läsa boken "50 shades of Grey". Måste bara ordna tid för det först.
- Jag är helt besatt av Desperate Housewifes just nu och är inne i den 6:e säsongen. Jag kallar det inte ens Desperate Housewifes längre. Jag säger "DH" eller bara "Desperate". Det är ju en så satans lång titel som jag säger kanske flera gånger om dagen.
- Jag längtar lite till jul faktiskt. Det hade varit mysigt med snö, julgransljus och adventljusstakar.
När Dan handlar över nätet.
Alla vet att jag handlar mycket kläder över nätet. Jag beställer hem klänningar och blusar från både Asos.com och H&M. Dan däremot, han handlar inte kläder över nätet. Nej, han handlar dyrt hårvax från England och en fruktansvärt stor hårfön som jag vägrar att använda. En dag bestämde sig Dan för att beställa hem tandläkarverktyg. Japp, en liten spegel så att man kan titta bakom tänderna och en skrapa för att ta bort tandsten. De verktygen står nu i vårt badrumsskåp och har blivit använda en enda gång.
Jag brukar inte bli förvånad när Dan säger att han har beställt något. Innan vi blev tillsammans köpte han till och med en plattång från England, som jag numera använder varje dag. Men när jag kom hem idag och Dan berättade att han hade köpt en robotdammsugare. Då glömde jag bort både tandläkarverktyg och dyrt hårvax. En robotdammsugare?! Då är det väl ändå banne mig bättre att köpa klänningar.
